När världen tystnar

39 ~ Helikoptern kommer

  Skåpbilens röda bakljus försvinner i en kurva. Bilen kör fort och kränger till innan den försvinner helt ur synfält. Ljudet från däcken som slirade iväg från gräsmattan sitter fast i Theos öron. Han trycker sig mot äppelträdet längst bort i trädgården, alldeles vid staketet som omgärdar tomten. Förskräckt tittar han på de leriga spåren som bilen har lämnat efter sig.

  Theo andas snabbt. Han är övertygad om att han känner sig lite sjuk. Snart kommer det att bryta ut på riktigt. Känns det inte konstigt i bröstet?
  Pannan blir fuktig av svett. Theo knyter sina händer så hårt han kan, låter naglarna gräva sig in i handflatorna så att det gör ont. Stressat ser han sig omkring i skymningen. Nervöst trampar han på stället, oron gör att han inte klarar av att stå still. Den kryper som myror inom honom.

  Dörren till Solgården öppnas. Ut springer Wilma. Hon gråter högt, ramlar ihop på gräsmattan och blir liggandes där. Theo iakttar henne, funderar över om han vågar gå fram till henne. Hon var ju trots allt nere i källaren med Elsa och Arvid. Dessutom betedde hon sig underligt imorse. Theo fick nästan känslan av att hon visste vad som hänt kvällen innan. Men det är väl inte möjligt? Det är nog bara hans hjärnspöken som gör sig påminda.

  På stapplande ben tar han sig fram till Wilma. Hon ligger kvar exakt som hon föll. För en kort sekund tror Theo att hon är skadad, men när han hukar sig ner vid hennes kropp och hon vänder upp sitt rödgråtna ansikte mot honom och fräser åt honom försvinner tanken.
  "Dra åt helvete."

  Theo blir kall inombords. Han stirrar på Wilma med en blick fylld med oförståelse. Något varmt rinner ner för hans kind och det tar ett tag innan han förstår att han gråter. Med en röst som knappt bär får han ur sig allt han har att säga.
  "Jag är ledsen."
  "Det är ingenting mot vad jag är", fräser Wilma tillbaka och tar sig upp i sittande ställning.

  Theo får återigen känslan av att hon vet. Han måste sluta noja sig över allt. Självklart vet hon inte. Han är fortfarande frisk. Han inbillar sig bara att han känner sig risig. Theos ben skakar och han sätter sig ner. Wilma slänger ett ogillande öga mot honom men han lägger inte märke till det. Han kan inte tänka klart.

Chocken när han såg Arvid komma bärandes på Elsa vägrar att ge med sig. Elsa hade skrikit och gråtit om vartannat. Hennes kropp såg ut att vrida sig av smärta. Arvid grät som ett litet barn när han fick in henne i passagerarsätet i bilen.
  "Vi ger oss av", hade han fått fram med en så trasig röst att den gav Theo kalla kårar. "Jag kan inte lämna henne. Helikoptern är på väg."
  "Tack för allt, Arvid", var allt Theo hade fått ur sig. Orden hade stockat sig i halsen och strax därefter hade maginnehållet vänt sig upp och ner och hamnat i en intilliggande buske.

  Elsa och Arvid. Nu är de borta. Utan Arvid hade de aldrig fått någon hjälp. Theo kommer vara honom evigt tacksam. Han hoppas att Elsa och Arvid får det bra, att det finns en plats för dem tillsammans när deras sista vila kommer. Han trodde aldrig att han skulle känna såhär för någon av dem. Nu sitter han och gråter för att de är borta, eller i alla fall på väg bort.

  "Ni hade blivit vänner va?" frågar Theo Wilma och syftar på Elsa.
  Wilma bara blänger på honom. Hon förblir tyst i vad som känns som en evighet.
  "Ja, hon är min vän", svarar Wilma till slut.
  "Jag är ledsen", mumlar Theo igen. Han menar det verkligen. Ångesten river och sliter i honom. Wilma svarar ingenting och det gör det bara ännu värre.

  Varför blev det så här? Varför har han två tjejer i sitt liv som inte alls passar ihop med varandra? Tidigare, innan allt startade, hade han bara ett misslyckat förhållande bakom sig. Efter det slutade han bry sig om tjejer, tittade inte åt deras håll. Kärlek var inte för honom. Nu har allt skakats om och blivit till en enda röra.
  Han har en vän som han tycker om jättemycket, men hon är kär i honom. Han har en tjej som han känner något extra för, som verkar känna likadant tillbaka. Hon försöker i sin tur bli kompis med hans tjejkompis, men tjejkompisen hatar henne.
  Theo suckar djupt inombords. Hur ska han bära sig åt?