När världen tystnar

35 ~ Missuppfattning

Korta pipande signaler ljuder ut från högtalaren. Den knastrar till. Theos hjärta slår fort och han håller andan under den korta stunden som han inbillar sig att knastret kommer från någon som vill säga något. Radiosändaren, som Arvid kallar den tekniska utrustningen för, förblir tyst.

Höstmörkret börjar lägga sig över Solgården. Gräset är fuktigt av dagens regn och kvällens dagg. Theo sneglar mot Arvid som sitter och sover i en solstol intill skåpbilen. Hans rakade skalle och tatueringarna för Theos tankar till MC-knuttar. Arvid är lång och ser stark ut, ingen Theo skulle vilja bråka med. Frågan är bara om han vet vad han håller på med, eller försöker han lura dem alla? Än så länge har inget genombrott skett. Det enda som har hänt är att det har framkallat minnen från barndomen, när Theo och hans skolkamrat lekte med walkie-talkies. Det här känns som en större och klumpigare variant av hans gamla leksak.

Den råa luften får Theo att huttra till. Han reser sig upp från stenen han suttit på och slänger ett öga på den sovande Arvid innan han går därifrån.
När han går in i Solgården hör han röster från vardagsrummet. Han styr stegen dit, hoppas att Wilma ska vara där. Han har inte sett henne sen middagen. Hon verkade sur över något och han blir bara mer frustrerad och fundersam för varje gång hon blir det. Gör han något fel?

Wilma är inte där. I varsitt hörn av soffan, som han kysste Wilma i första gången, sitter Elsa och Gabriella. Elsa har en lång kofta på sig och har slängt upp benen på soffbordet. Gabriella halvligger med benen uppdragna i soffan. Över sig har hon brett ut en filt. På bordet bredvid Elsas fötter står två halvfulla vinglas. Theo sväljer hårt när minnena trillar över honom. Kvällen när allt blev så fel spelas upp för honom. Han vet att något förändrades mellan dem då, något han aldrig kan få tillbaka.

"Hej!" utbrister Gabriella förtjust och ler. Hennes hår är uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet. "Sätt dig", fortsätter hon och drar ner sina ben för att göra plats.
"Jag tänkte nog gå och lägga mig", svarar Theo lågt. Han känner sig obekväm.
"Det tänkte du inte alls", säger Elsa med bestämd röst och pekar med ett stadigt finger på platsen mellan henne och Gabriella.
Theo slår sig ner. Han är trött och frusen, men en liten stund skadar det väl inte att försöka lära känna tjejerna bättre. Det verkar faktiskt inte vara några fel alls på dem, till och med Arvid verkar helt okej. Han har i alla fall inte pistolhotat honom något mer.

"Hur går det där ute?" frågar Gabriella. Hennes ögon ser forskande på honom.
"Det har inte hänt något, vi ska fortsätta imorgon."
"Hoppas det händer något snart, det här börjat bli olidligt." Elsa sluter sina ögon när hon pratar. "Jag pallar inte mer."
"Har du överlevt såhär länge kan du lika gärna kämpa vidare", påpekar Gabriella.
Elsa nickar bara till svar.
"Hur orkar vi ens fortsätta?" Theo ställer frågan utan att förvänta sig något svar. Det är en fråga rakt ut i luften, en fundering direkt från hjärnan.
"Det sista som lämnar människan är hoppet. Att du fortfarande är vid liv tyder på att du någonstans, även om det sitter långt inne, fortfarande har en gnista av hopp. En gnista som vill spraka upp till en stor eld."
Gabriella tittar på Theos ansikte och när han vänder sig mot henne möts deras blickar. Hennes ord låter kloka. Hennes ögon ser kloka ut. De har något som gör att Theo inte vill vika undan blicken. Stearinljusets låga reflekteras i den blåa irisen. Kristaller, de påminner om blänkande kristaller. Hon ler svagt och automatiskt böjs Theos läppar i ett litet leende tillbaka.
Bredvid honom reser sig Elsa upp ur soffan.
"Jag går och lägger mig", säger hon med en gäspning och lämnar rummet.

Theo som bara skulle sitta i soffan en liten stund blir sittandes där. Gabriella fyller på sitt vinglas och pekar därefter på Elsas.
"Du kan ta hennes om du vill."
"Jag dricker inte vin." Theo har bara smakat det någon enstaka gång, men tillräckligt mycket för att veta hur illa det smakar.
"Det finns andra saker i källaren. Vi kan hämta om du vill ha."
"Tack, men inte ikväll."
"Okej", säger Gabriella, rycker på axlarna och dricker några klunkar ur sitt glas.
Filten har åkt ner från hennes axlar. Hon har bara ett tunt, rosa linne på sig. Theo vill inte stirra på henne så han försöker att koncentrera sig på mönstret i mattan under bordet.
Samtalet flyter på lätt, hon frågar inga personliga saker och han ställer inga sådana frågor till henne. De pratar om Solgården, de övriga som är här, den ovissa framtiden, de hemska månaderna som passerat, resan hit. Men inget personligt. Inget om familjemedlemmar, inget om känslor. Bara fakta och konstateranden. Theo gillar det, han gillar att prata utan att behöva känna.