När världen tystnar

24 ~ Jaktstugan

  Det luktar unket av den instängda luften. En spindel springer snabbt över trägolvet. I rummet finns det ett bord med ett gäng stolar runt, en kamin och två väggfasta sängar. Mellan de smala sängbritsarna finns det även en byrå, ovanpå står det en vas med röda plastblommor. Förutom blommorna och en blå trasmatta är allt i rummet gjort av omålat trä.

  Wilma sätter sig ner vid bordet och lutar pannan mot den repiga bordsskivan. Hon sluter ögonen och släpper ifrån sig en ljudlig suck. Hennes tankar vandrar iväg åt förbjudna håll utan att hon kan stoppa dem. För sin inre blick ser hon Caroline och Lousie framför sig. Hon hör ljudet av dörren till lägenheten som sprängs sönder och hur någon går in i hallen.

"Det kunde ha varit värre." Theo sätter sig på andra sidan bordet efter att ha gått runt ett varv i stugan.
Wilma får en impuls att skrika åt honom, förklara att det inte alls kunde ha varit värre. Deras situation är värsta tänkbara och ingenting kunde ha varit värre. Det är så illa att hon inte längre känner hur illa det är, alla betydelsefulla är borta och hennes känslor är avstängda. Visst mår hon fruktansvärt dåligt rätt ofta, men mellan dem stunderna känner hon ingenting.
"Det duger", mumlar Wilma till svar utan att lyfta huvudet från bordet. Hon orkar inte bråka mer.

Efter tre mil svängde de in på en ännu mindre väg. Läget började bli kritiskt men Theo var övertygad om att han hade sett en skylt som sa att det skulle finnas ett B&B längs den här vägen. Wilma var inte lika säker men gjorde ändå som han sa, hon hade ingen bättre plan. Något gästvänligt hus fanns inte inom den närmsta milen och när bilen bara skulle kunna ta sig en ynka mil till blev läget akut. De befann sig mitt ute i skogen där till och med asfalten bytts ut mot grusväg. Så plötsligt, som en räddare från himlen, dök det upp en liten stuga i en skogsglänta. Troligen en byggnad som något jaktlag brukade använda under jaktsäsongen.

Wilma tänker på att det i alla fall är tak över huvudet och det finns en kamin. De har visserligen ingen ved men någon gren borde väl gå att bryta sönder från något av alla träd utanför. Det här är ändå bara en tillfällig lösning, så fort hon kommer på en bättre plan kommer de ge sig av igen. Hon ångrar sig nästan att de lämnade Göteborg. Här finns det inga affärer att plundra så när maten är slut finns det inget mer att tillgå. Förhoppningsvis är de redan långt borta när matförrådet är uppätet.

"Kolla", säger Theo och Wilma lyfter mödosamt upp huvudet från bordet som har lämnat ett rött märke i hennes panna. Hon tittar trött åt Theo som står framför byrån. När han vänder sig om förstår hon vad det är han vill att hon ska kolla på. I handen håller han upp en ihopvikt filt.
"Det finns flera stycken här, och lite tröjor", fortsätter han.
Istället för att titta på klädesplaggen som han håller upp fastnar hennes blick på hans bruna ögon. För första gången ser hon något annat än trötthet och sorg i dem. Hon önskar att hon också kunde känna samma lättnad över lite filtar och kläder, men det känns inte viktigt för henne även om hon förstår att det är jättebra. Speciellt för henne som bara har ett linne på sig.

  Medan Theo går igenom varandra vrå av den lilla stugan sitter Wilma orörlig på stolen. Hon stirrar tomt rakt fram men känner hur Theo då och då kastar oroliga blickar på henne. När han har studerat allt som går att hitta kommer han fram till bordet och slår sig ner mitt emot Wilma. Innan han säger något börjar han duka upp mat på bordet och efter att ha levt på knäckebröd ser det ut som en lyxmåltid. Han reser sig igen och släntrar iväg till ett väggfast skåp och kommer tillbaka med två djupa tallrikar gjorda av plast och två skedar.
  "Nu har vi ett problem", säger Theo lågt och låter ett osäkert leende visa sig. "Vi har ingen konservöppnare."
  Wilma tittar trött på konservburken med ravioli. Hon är hungrig, men det saknas energi för att orka bry sig. Om hon ville skulle hon lätt kunna öppna den där burken, men nu känns det bara meningslöst.
  "Har du något förslag?" försöker Theo igen. Leendet på hans läppar är borta.
  Wilma fortsätter att stirra på en fläck på väggen bakom Theo.
  "Wilma? Hur är det?" Han låter uppriktigt orolig när han frågar.
  "Man kan öppna burken med en sked", säger Wilma till slut för att slippa hans jobbiga frågor. Hon böjer sig fram och greppar tag om burken, pressar en sked mot metallen och för den fram och tillbaka på samma ställe tills ett litet hål kommer fram.

  Trots att maten var kall var den bland det godaste Wilma ätit på länge och till sin förvåning känner hon hur ny energi sprider sig i kroppen. Hon reser sig upp från bordet, går ett varv i stugan utan att hitta något intressant och lägger sig därefter på den ena sängen. Hon följer takets träplankor med blicken.

  "Hur mår du på riktigt? Eller ja, jag vet att frågan är dum för det är klart att du mår skit precis som alla andra som fortfarande lever."
  Wilma tittar bort från taket och snurrar ett kvarts varv i sängen. På den andra sängen har Theo lagt sig och han tittar ledsamt rakt på henne. Wilma får ont i magen av att titta på hans sorgsna ögon som påminner henne om en hundvalps. Istället låter hon blicken vila på hans adamsäpple som rör sig när han fortsätter prata.
  "Jag tycker bara att du har varit mer borta sen vi kom hit än vad du varit innan. Vi kommer att ta oss härifrån, men först behöver vi vila."
  "Jag kom bara att tänka på saker", mumlar Wilma och sluter ögonen. Scenen hon inte vill minnas spelas upp som en biofilm framför henne.
  "Vill du prata om det?"
  Varför är han helt plötsligt snäll? Vad är det som händer? Wilma förstår ingenting och blir mer förvirrad för varje gång han öppnar sin mun och pratar.
  "Är inte du arg på mig?" frågar hon för att vinna lite tid.
  "Jo egentligen, men vad tjänar det till? Jag tror det är bättre om vi försöker bli vänner istället och slutar bråka."
  En tystnad sänker sig över rummet medan Wilma låter hans kloka ord sjunka in. Självklart har han rätt, det skulle underlätta för båda om de höll sams. Ärligt talat har de nog aldrig gett varandra en ärlig chans.

  Wilma funderar länge på hur hon ska formulera orden hon vill berätta. Egentligen vill hon inte berätta men hon minns hur Carro alltid övertygade henne om att saker och ting känns bättre om man faktiskt pratar om dem och Wilma kan inte minnas någon gång hon inte hade rätt om den saken.

  "Vill du lyssna?" frågar Wilma när hon har funderat klart. Theo vänder sig mot henne och slår upp sina ögon.
  "Jag lyssnar."
  "Efter att jag tvingades lämna min familj bodde jag tillsammans med min bästa vän i en lägenhet. Efter ett tag kom hennes kusin Louise också. Hon påstod att hon inte heller hade någon familj kvar och det slutade med att vi tre blev som en ny liten familj.  Dörren hade vi fixat extra lås på för Carro hade problem med hyresvärden en gång, han kom och sa att lägenheten skulle tömmas eftersom att han som hyrde den inte längre skulle ha lägenheten. Det slutade med att han blev rasande och slog omkull Carro."
  Wilma tar en paus i berättandet, samlar kraft för att klara av den jobbiga biten som väntar. Theo säger ingenting.
  "Han kom aldrig tillbaka, men bara några dagar innan vi träffades för första gången knackade det på dörren. Ingen av oss öppnade, men den på andra sidan började sparka istället. När vi fortfarande inte öppnade kom en hög smäll och dörren blev till små träflisor. Det började brinna i trappuppgången men mannen brydde sig inte om det, han klev bara rätt in i lägenheten och greppade tag om Carro och Lousie. Han skrek hemska saker till mig, att jag hade kidnappat hans barn och att jag förtjänade att brinna inne i huset."
  "Hans barn?" Theo ser förvånat på henne.
  "Det var Lousies pappa, han levde tydligen. Han är lite speciell så Lousie ville inte vara ensam med honom och flydde till oss istället. Han tog med sig Carro också, sa att familjen skulle skyddas och allt annat pack skulle dö. Innan han släpade med sig tjejerna spottade han mig i ansiktet och kallade mig för hora. När jag sen försökte fly ut ur den brinnande trappuppgången hade han reglat för porten på utsidan så att jag inte skulle kunna ta mig ut. Till slut hittade jag en nödutgång i källaren men då var jag helt vimmelkantig av röken och värmen."

  Minnena får Wilma att känna samma rädsla som hon hade gjort den där dagen. Från den stund då dörren sprängdes sönder har hon varit rädd. Dessutom känner hon sig förrådd av Lousie och hon är bergsäker på att Carro känner likadant. Lousies förbannade pappa tog allt hon hade kvar ifrån henne och lämnade henne dessutom för att brinna inne i en sunkig trappuppgång. Sedan dess har hon känt sig fruktansvärt ensam och de första nätterna ute på gatan hade varit hemska. Men det finns en fråga som varenda dag är närvarande.

  Var är Caroline nu?