När världen tystnar

19 ~ Ensam är stark, eller?

  Hennes hår har en nyans som påminner Theo om eld och hans pappa sa alltid att han skulle akta sig för elden. Trots det tar Theo några trevande steg åt hennes håll. Hon står helt still och kollar med en skrämd blick på honom. Theo är också rädd och vet egentligen inte varför han går emot henne istället för att fly åt andra hållet. Tänk om hon är smittad?

  Avståndet mellan de bägge ungdomarna krymper och Theo rör sig ännu långsammare när han tydligt kan urskilja hennes ansiktsdrag. Solens strålar träffar hennes ögon på ett sätt som får dem att skimra i en grön nyans. Fräknar syns svagt över näsa och kinder och det orangea håret är trassligt. Hon ser sliten ut, men inte sjuk. Eller?

  Theo kan höra sin egna puls och benen darrar när det bara är en meter mellan dem. Tjejen står fortfarande blick stilla och släpper inte Theo med blicken. Först nu ser Theo att hennes händer är hårt knutna, som om hon är beredd på att slåss när som helst. Blod rinner redan från ena näven och droppar ner bland det krossade glaset på asfalten.

  "Vad vill du mig?" häver plötsligt tjejen ur sig och låter föraktfull. Theo backar automatiskt två steg.
  "Ska du verkligen göra sådär?" I samma stund som han själv hör orden ångrar han sig, men ingenting verkar undgå den här tjejen för hon hugger till med ett svar på en gång.
  "Göra vadå?"
  "Fönstret, inbrott", mumlar Theo och tittar ner i backen. Varför är det enda han kommer på att säga en anklagelse som inte har en enda liten betydelse i nuläget? Han har ju själv stulit mat redan, visserligen har han inte gjort något inbrott men nöden har väl ingen lag?

  Tjejen fnyser högt innan hon vänder ryggen åt Theo och börjar röra sig bort från honom. Theo känner paniken krypa längs ryggraden när han inser att den enda levande personen han har pratat med på flera veckor är på väg bort från honom. Han vill klamra sig fast vid henne likt ett barn som hårt kramar om en nalle, bortsett från att han inte alls har tänkt att krama henne. Han vill bara känna att han inte är ensam.

  "Vänta!" ropar Theo innan hon hinner försvinna för långt bort. "Skulle du inte ha något att äta?" Till Theos förvåning stannar hon upp och vänder sig om. Hon lägger huvudet på sned och kisar för att inte bli bländad av solen.
  "Herr polis dök ju upp som en jävla moralkärring."
  Theo ryggar tillbaka vid orden och får lust att slänga sig ner på den hårda marken och gråta en skvätt. Måste han säga så dumma saker hela tiden?
  "Förlåt, jag tänkte mig inte för", försöker Theo och ser bedjande på henne. Varför försöker han få kontakt med henne när hon verkar allt annat än trevlig och snäll? Är det här det enda som finns kvar av mänskligheten?

  En tystnad sänker sig över den gamla gatan. Theo ser sig otåligt omkring och fastnar med blicken på en gammal musikaffär. Träfasaden är målad i en stark, grön nyans och gamla LP-skivor är limmade utanpå fasaden. Ovanför ingången hänger en gitarr som det står Öppet på. Butiken ser tyvärr allt annat än öppen ut, Theo är säker på att han hade älskat affären om han hittat den några månader tidigare.

  Theo ska precis ge upp och gå sin väg och göra ett sista försök att hitta Stina när flickan plötsligt harklar sig och tar ett osäkert steg mot honom.
  "Om jag ens ska prata med dig måste du lova på heder och samvete att du inte är det minsta sjuk."
  "Jag mår bra", svarar Theo kort och försöker låta stadig på rösten. "Theo heter jag."
  "Wilma", svarar hon och börjar gå mot det krossade skyltfönstret igen. "Vart ska du?"

  Ja, vart ska Theo? Han har försökt att inte tänka på den saken men när Wilma frågar kan han inte låta bli. Och han känner sig dum som inte har en plan, speciellt när hon med största sannolikhet kommer att idiotförklara honom det första hon gör. Trots att Theo inte längre är ensam så känner han sig nästan mer ensam än tidigare. Wilma verkar iskall och det får honom att känna sig liten.