När världen tystnar

20 ~ Utan plan

Tiden stannar runt Wilma när hon förskräckt tittar på lågorna som väller upp längs en husfasad några hundra meter bort. Svart rök stiger som en pelare mot luften och hon kan knappt urskilja att det sitter en person bakom ratten i den kraschade bilen som nu står i lågor. Fler höga smällar hörs samtidigt som mer skrik lämnar hennes strupe. Hon förstår att det är skott hon hör. Skott från vapen.

"Spring", vrålar hon stressat till Theo som förskräckt står och tittar mot den brinnande bilen. Wilma plockar upp sin korg med matvaror och bryter förlamningen i benen. Så snabbt hennes tunna ben bär henne springer hon fram längs gatan, tätt intill affärerna för att kunna ta skydd om det skulle behövas. Hon hör Theos flåsande andetag snett bakom sig. Skotten tystnar och sprakandet från elden blir tystare ju längre bort de kommer.

De sicksackar sig fram längs olika gator, passerar villor och lägenhetshus, plundrade affärer och ett nedstängt sjukhus. Wilma saktar in på sina steg utanför sjukhusets akutmottagning. Förskräckt sneglar hon in genom de mörka rutorna i portarna till ingången. En skylt med en högerpil svajar ovanför och visar vägen för ambulanstransporterna. Hon ryser när hon funderar över hur många personer som befinner sig innanför de ljusrosa väggarna. Ligger alla döda eller finns det instängda överlevare? Hennes kropp börjar darra vid funderingen.

"Tänk inte, kom", säger Theo lågmält och drar i hennes arm. Hon rycker snabbt åt sig den så att Theos grepp försvinner. Hon snurrar runt och blänger ilsket på honom. Blicken hon får tillbaka är undrande.
"Rör mig inte", väser hon.

Hon hör själv hur hon stundvis är elak mot honom, men hon kan inte hjälpa det. Han är en främling som hon tänker utnyttja för att slippa vara ensam. Är det något hon är dålig på så är det att klara sig själv. Hela sitt liv har hon lutat sig mot familjen, sen kom Carro och fick den rollen. Hon har sprungit efter killar och hela tiden vetat att hon förtjänar bättre. Nu har hon ingen, men så kom Theo.

I bakhuvudet hör hon pappas röst. Efter att hon lämnat hemmet bakom sig hade han talat in ett röstmeddelande åt henne med tips och råd. Det allra viktigaste rådet han hade var att klara sig själv och absolut inte lita på någon annan. Men hon litar inte på Theo, så då borde det väl vara okej? Han är bara där, som ett slags husdjur.

Hennes skiftande humör kan inte heller hjälpas. Hela hennes liv är krossat och allt hon försöker med nu är att överleva en minut i taget. Ena stunden känner hon medlidande med Theo, som när han fick en panikattack i affären, för att i nästa stund önska att han ska försvinna, lämna henne i fred. Hon får ingen ordning på sina känslor. Och ingen borde förvänta sig att hon ska ha det heller.

"Såg du bilen?" En viskande fråga fylld av rädsla. Wilma vänder sin blick mot Theo som går bredvid henne. De har gått under tystnad och Wilma har tänkt så mycket att hon inte märkt att de kommit till ett gammalt industriområde. Slitna plåtbyggnader omgärdade av höga stängsel med taggtråd tornar upp sig på bägge sidor om den dåliga vägen. Grästuvor växer i asfaltens håligheter och meterlånga sprickor får Wilma att tänka på när ett äggskal spricker.

"Ja, det gjorde jag", svarar hon. Hon ångrar att hon fräste åt honom tidigare. Om hon inte vill vara ensam så måste hon försöka bete sig. Det är inte direkt så att det finns så många valmöjligheter längre, det går inte att välja och vraka bland människor som man gjorde i skolan. Klickade man inte med en person testade man bara att umgås med nästa. Nu måste hon anpassa sig.

"Tror du att han blev skjuten innan han körde in i väggen? Jag tyckte jag såg ett skotthål i rutan." Theo stannar och lutar sig mot stängslet intill en gammal bilverkstad. Trasiga bilar står parkerade på andra sidan stängslet, blandade med växellådor, hjul och andra bildelar. En bakaxel står lutad mot en nedklottrad vit minibuss med krossade rutor.