När världen tystnar

34 ~ Personliga saker

Varför stack hon inte bara? Varför lät hon Theo påverka valet? Hon hade ju redan bestämt sig, sakerna var packade och hon var redo. Så kom han och förstörde. Innerst inne är Wilma en gnutta tacksam över det, för hon vet inte hur hon hade klarat sig helt ensam.

Med häftiga rörelser låter hon diskborsten glida över porslinet så att sjövattnet stänker överallt. Kalla droppar träffar henne i ansiktet. Sanden under hennes skosulor sjunker ihop och vatten börjar sippra in i skorna. Wilma märker det knappt.
Då och då släpper hon blicken från disken och slänger den över axeln, bort mot Theo. Han sitter på huk under det stora äppelträdet. Arvid står bredvid honom och håller på att lasta ut grejer från en vit skåpbil. Hon ser hur deras läppar rör sig men hon kan inte höra vad de säger. Det ser nästan ut som att de är vänner. Arvid råkar snubbla över något och Theo skrattar till.

Wilma förstår att Theo anstränger sig, att han griper tag om det här som om det vore deras absolut sista chans. Egentligen borde hon kanske göra detsamma. Vem vet, det här kanske är deras sista chans? Om Arvid vet vad han håller på med kan han helt klart vara användbar. Tyvärr har Wilma inte fått den känslan, utan mer att han bara gissar och tror saker. Förmodligen vill han verka lite märkvärdig, spela hjälte. Han är fortfarande en idiot i hennes ögon, medan Elsa och Gabriella bara är två tjejer som han har hjärntvättat med sitt skitsnack. Wilma fnyser till och plockar upp den sista tallriken ur vattnet, hon tänker då inte gå på hans skitsnack.

Med famnen full av tallrikar, glas och bestick går hon uppför slänten mot huset. Några enstaka regndroppar har börjat falla igen. Hela tiden håller hon blicken fäst vid Theo och Arvids ryggtavlor. De sitter stilla i gräset och verkar kolla på något.
"Wilma, kom och kolla!" utbrister Theo och vänder sig om när han hör Wilmas steg bakom sig.
"Jag måste lämna det här", svarar Wilma utan någon entusiasm i rösten.
Med långsamma steg går hon in i köket och dumpar av sakerna på bänken. Därefter masar hon sig motvilligt ut till grabbarna igen. Theo kommer bara tjata om hon inte gör det.

Flera föremål står uppradade under trädet. Arvid har fällt ut ett stort paraply över sakerna som skydd mot regnet. Wilma stirrar på föremålen utan att veta vad det är för något. Det finns en svart rektangulär låda med ett gäng olika knappar, en rund dosa med något som ser ut som en antenn på och en fyrkantig låda med en mikrofon och högtalare. En röd lampa lyser med ett starkt sken på den rektangulära lådan med knapparna.
"Hur länger räcker batteriet och vad är det här för något?" frågar Wilma medan hon sätter sig tätt intill Theo.
Arvid ler, nöjd över att Wilma visar intresse.
"Batteriet räcker länge och tar det slut kan jag fixa laddning till det. Det här är det jag snackade om vid frukosten, jag har lånat det från mitt jobb. Det är som en radio där du kan sända ut meddelanden och om någon lyssnar på just den frekvensen och har rätt koder hör dem det meddelandet. Det går att kryptera sändningar och liknande, men jag försöker hålla min så öppen som möjligt. Busenkelt." Arvid ler ännu större medan han vrider på ett vred. Lådan ger ifrån sig ett knastrande läte.
"Busenkelt", fnyser Wilma. "Du sa själv att det finns massa frekvenser. Och vad är oddsen att någon mer sitter med en sådan här apparat? Det är ju inget en vanlig människa har i sitt förråd direkt."
"Det är inte vanliga människor vi vill få kontakt med", svarar Arvid kort. Leendet är borta.
Wilma märker att Theo tittar på henne. Hon möter hans blick och förstår på en gång att den betyder bråka inte. Theo tar Wilmas hand i sin och Wilma lutar sitt huvud mot hans axel. Hon ska inte bråka, inte än.

Theo och Arvid sitter under trädet i flera timmar och trycker på olika knappar, talar i mikrofonen och lyssnar på det enformiga knastret som kommer ut från högtalaren. Wilma tittar otåligt ut på dem genom fönstret. Hon sitter på en stol i den stora matsalen och väntar på att något ska hända.
Utan att hon kan hindra det vandrar tankarna iväg till natten hon blev full. Hon sneglar mot det runda bordet i hörnet, minns hur Theo hittade henne där och blev arg för att hon hade druckit. Efter det gick det fort och de hade kyssts i vardagsrumssoffan. Det pirrar i magen när hon tänker på det. Hon hoppas att han ska vilja sova med henne inatt.