När världen tystnar

31 ~ Arvid, Elsa och en till

Theo gnyr förtvivlat i sömnen. Han drömmer om sin familj. De är på semester tillsammans och han och Emilia går längs en lång strand, hand i hand. Hans mamma och pappa väntar vid baren med varsitt vinglas framför sig. Plötsligt säger Emilia att hon mår dåligt. Greppet om Theos hand lossnar och Emilia faller ihop på stranden. Ingen runt omkring reagerar, de fortsätter gå som vanligt. Theo skyndar sig ned på marken, placerar en hand över Emilias bröstkorg men så fort han nuddar henne försvinner delen han rör vid. Förtvinad. Försvinner som stoft med luften. Panikslaget tar han hennes hand och kan inte slita blicken från fingrarna som faller isär till mikropartiklar. Hennes ögon är vidöppna men istället för att att mötas av den barnsliga, underbara blicken möts han av ett par kolsvarta glober. Irisen är borta, det är bara svart.

  Flämtande sätter sig Theo upp i sängen. Han andas stötvis medan han försöker se något i det mörka rummet. Hans T-shirt är blöt av svett och håret ligger slickat runt huvudet. Han tycker sig höra något men är för uppjagad för att ta notis om det. Ögonen är våta av tårar och det dröjer inte länge innan de svämmar över.
  Theo vrider ned sin dimmiga blick. Konturerna av Wilma som ligger under täcket går att urskilja. Innan han hinner ångra sig lägger han en hand på hennes axel och skakar om. Hon stönar svagt innan hon vrider sig om och sover vidare. Theo ruskar om hårdare. Mödosamt sätter sig Wilma upp i sängen. Hennes ansikte är så nära Theos att han kan se förvåningen i hennes blick. Försiktigt placerar hon en varm hand över hans kind, stryker varsamt bort några salta tårar med tummen.
  "Hur är det Theo?" viskar hon i mörkret.
  Theo förmår sig inte att svara, han hulkar tyst och viker ner blicken. Han känner sig svag. När Wilma omfamnar honom i en varm kram slappnar hans kropp äntligen av. Han känner sig som ett litet barn i hennes famn och just nu känns det bara bra.

  Känslorna efter den där natten med Wilma har varit upp och ned. Det har varit kaos i Theos huvud. Först när de slutade prata med varandra förstod Theo vad han egentligen ville.   När de undvek att se på varandra klarnade det för honom. Det gjorde ont i honom att se Wilma ledsen och det gjorde ont i honom av saknaden efter henne. För han saknade henne när de inte var med varandra.
  Och om världen ändå går under helt och hållet, varför skulle det inte vara okej att dela den sista tiden med någon? Vad spelar det för roll om han bara inbillar sig att han gillar Wilma? Vem vill dö ensam?

  Försiktigt, nästan omedvetet, sätter sig Theo rakare upp. Han lutar sig framåt och kysser Wilma mjukt. Hon besvarar kyssen medan hon kramar om honom hårdare.
  "Det känns bättre nu", mumlar Theo med slutna ögon.
  "Ville inte du ta det lugnt?" svarar Wilma lågt medan hon ler.
  Theo placerar sina läppar mot hennes panna, lägger händerna bakom hennes rygg och drar in doften av nytvättat hår i näsan.
  "Jag gör bara vad som känns rätt."
  Theo letar upp Wilmas läppar igen. Han orkar inte bry sig om det han gör nu är rätt eller fel. Allt han vet är att det de gör nu får honom att känna sig uppslukad, allt annat försvinner. När han kysser henne försvinner omvärlden för ett tag och det är den bästa känslan han haft på väldigt länge.
  Wilma ger Theo en försiktig knuff i bröstkorgen. Han sjunker snabbt ner mot sängens madrass och drar Wilma med sig. Utan att avbryta kyssen får han tag i täcket och lägger det över dem.
  "Det är varmt", fnissar Wilma.
  "Det är mysigt", svarar Theo och drar henne till sig igen.
  "Ja, och väldigt varmt."
  Theo har stängt av hjärnan nu. Han tar av sig sin tunna kortärmade tröja, stryker Wilma längs armen och ser utforskande på henne. Hans händer stannar en stund vid hennes tröjkant, innan han greppar tag om den och drar den långsamt över hennes huvud.
  "Nu är det inte lika varmt", viskar han i hennes öra medan han stryker med handen över hennes nakna rygg.
  Allt blir intensivare. Theo greppar tag om Wilma och snurrar runt ett halvt varv så att hon hamnar underst. Deras tungor brottas med varandra och när Wilma knäpper upp hans byxor låter han henne hållas. Det spelar ingen roll vad som händer nu. Theo fumlar med BH-knäppet och när han äntligen får upp det hörs en hög smäll från nedervåningen.
  Theo rycker till och sätter sig snabbt upp i sängen, ser sig om i rummet med skrämd blick. Wilma gör detsamma.