När världen tystnar

27 ~ Solgården

Välkommen till Solgården

Tre ord på en vackert målad träskylt. Små vita samt rosa blommor pryder kanterna medan en stor, gul sol utgör o:et i gårdens namn.
Theo lägger en hand på skylten medan han lyfter blicken och studerar det stora röda huset med vita knutar som tornar upp framför honom. Det är tre våningar högt och ser nymålat ut. Runt huset finns en stor gräsmatta, som vid det här laget är rejält vildvuxen. Nere vid det glittrande vattnet finns en brygga, en strandremsa och ett uthus med omklädningsrum. Det finns även ett par mindre bodar på gräsmattan som matchar med huset.
Hur kan ett så vackert ställe finnas gömt i änden av en öde grusväg? Theo hinner tänka tanken innan han kommer på sig själv med att en större väg passerar bara ett par hundra meter bort. Wilma hade rätt, små vägar leder oftast till större vägar. Han ska lägga det på minnet.

Tillsammans går de på gångplattorna som leder fram till entrén. Långa grässtrån letar sig upp mellan stenarna, kittlar deras smalben och vittnar om hur länge sedan det var någon skötte om trädgården. Ett gigantiskt äppelträd växer mitt på tomten, med grenar som ser ut att kunna gå av vilken sekund som helst av frukternas tyngd. Förhoppningsvis går de att äta.
Theo sneglar mot en rektangulär grusplan där en parkeringsskylt är uppsatt, inte en enda bil står där. Han hade inte förväntat sig något annat heller.
Tre små trappsteg leder upp till farstukvisten. Theo tar dem i ett ett språng och skyndar sig att känna på dörren. Självklart är den låst.

"Är det inte märkligt att ett så fint ställe är så... öde?"
Wilma står precis bakom Theo och i ögonvrån ser han hur hon ständigt vrider på huvudet för att kunna se allt som finns att titta på.
"Jag tycker inte att det är så märkligt", svarar Theo med besvärad röst. Orden låter hesa och tillgjorda. Orosklumpen i magen som för en liten stund sedan var borta kommer tillbaka som ett blixtnedslag, värre än tidigare. Var hon tvungen att säga sådär?
"Nej det är klart", svarar Wilma lågt och söker efter Theos blick.
Till en början försöker han undvika att möta den, men när hon inte verkar ge med sig tvingar han sig själv att se upp från den spruckna blomkrukan intill dörren och möter hennes grönblåa ögon. Hennes blick är svårtolkad och han vet inte om hon ser glad eller ledsen ut. Ögonen är glansiga, men på ett glittrande sätt. De påminner honom om vattnet nedanför.

"Det är låst", säger Theo när de har stått tysta alldeles för länge. Han känner sig obekväm och skruvar på sig, tittar mot dörrhandtaget och låter sedan blicken falla mot krukans spricka igen. En vissen blomma är planterad i den.
"Krossa en ruta är inte så svårt", säger Wilma medan hon trycker sig förbi Theo, tvingar honom att backa undan ett steg så att hon själv kan känna på dörren.
Då får han syn på en liten gul lapp som sitter fastklistrad mitt på dörrens glasruta. I sin iver över att komma in i huset hade han helt missat den. Texten är handskriven med snirklig stil. Allt som står på den är att Solgården kommer hållas stängd tills vidare, på grund av omständigheterna.
Wilma river ner lappen, knycklar ihop den till en liten boll och kastar den i vattenkannan som står på farstukvistens räcke. Därefter går hon ned till gräset igen, fram till rabatten intill husväggen och plockar åt sig en stor spade som står lutad mot fasaden. Utan några större problem slår hon sönder rutan, sträcker försiktigt in armen och vrider om låset.
"Nu är det öppet", säger hon och gestikulerar mot dörren.

  På insidan är det lika gästvänligt som det såg ut att vara från utsidan. Det första som möter dem är en stor och ljus hall, med en receptionsdisk i bortre änden. Alldeles innanför dörren finns en stor hylla med fack för skor, liknande de som brukar finnas i bowlinghallar. Det är flera meter i takhöjd och i mitten av rummet hänger en skimrande kristallkrona.
  Theo går fram till disken och upptäcker snabbt de numrerade lådorna som innehåller nycklar till de olika rummen. En kalender ligger uppslagen bredvid en ihopfälld laptop. Den uppslagna sidan är från maj och helt plötsligt känns det som att tiden har stått stilla här inne. Ett lager damm ligger över möblerna och när kvällssolen lyser in genom fönsterna ser Theo hur små virvlar av partiklar dansar omkring i luften där han och Wilma nyligen rört sig. Han sväljer hårt innan han går vidare.
  Bottenvåningen innehåller en matsal med plats för större sällskap. Väggarna är mörkgröna, röda sammetsgardiner begränsar ljusinsläppet och en ännu större kristallkrona dinglar i taket. Intill matsalen ligger ett kök, avsett för att laga stora mängder mat. Det finns dubbelt av alla vitvaror och skåpen är överfulla av porslin för olika tillfällen. Skåpsluckorna är uppmärkta med lappar där namnet på olika högtider och ceremonier står skrivet, som jul och bröllop.
  Theo går ut från köket och hamnar i ett vardagsrum. En mörk hörnsoffa med tillhörande fåtöljer står inbjudande intill väggen, med en TV mitt emot.

  "Theo kom!"
  Wilmas röst låter avlägsen. Theo går ut till hallen igen och upp för den svängda trappan. Han ropar på henne men får inget svar, fortsätter upp till den sista våningen. Båda våningarna har korridorer med dörrar längs varje sida och trapporna slutar och börjar i mitten av dessa gångar. Theo får syn på Wilma längst ner i korridoren på vänster sida. Hon sitter uppkrupen i fönsternischen och har full utsikt över sjön. Theo går fram till henne. Fönstret är stort så han kan med lätthet sätta sig bredvid henne.
  "Bättre än jaktstugan i alla fall", konstaterar Wilma utan att slita blicken från vattnet. Himlen ovanför har färgats rosa av solnedgången.
  "Det var väl inga fel på den", säger Theo retsamt.
  "Egentligen inte, men här kan vi bada ordentligt."
  "Och frysa ihjäl." Theo drar upp knäna och lutar hakan mot dem, virar sina armar kring benen.
  "Sluta vara så drastisk." Wilma tittar uppfordrande på honom. Hon ler försiktigt och lägger huvudet på sned.
  "Du vill stanna här alltså?" frågar Theo och ser tillbaka på henne.
  "Ett tag i alla fall, vi behöver vila."

  De blir sittandes i fönstret och sneglar ut över vattnet och ängarna, ser hur fåglar cirkulerar över trädtopparna där skogen börjar.
  På ett sätt är Theo glad över att de lämnade Göteborg. Där kändes allt dött vart han än gick, en stad som vanligtvis var så full av liv och rörelse hade nästan förvandlats till en spökstad. Här ute på landet känns det inte lika öde, det ser ut som vanligt och man förväntar sig inte en massa liv.
  Han är också glad över att hon vill stanna här ett tag, för trots att han inte vill erkänna det så är han livrädd för att träffa på någon annan. De kan vara smittade, de kan vara farliga. Han såg det med egna ögon i Göteborg och det är inget han vill uppleva igen. Men däremot så skulle det vara skönt att hitta ett ställe där allt är som vanligt fortfarande. Finns det en sådan plats? Ett land, eller en stad, som har klarat sig? Som är villig att att ta emot andra som också klarat sig? Finns det en sådan plats, så vill han ta sig dit.

Det finns ingen elektricitet, vilket inte verkar bli något större problem här. Förutom den moderna köksutrustningen som glänser i köket har den gamla bevarats. En vedspis med både ugn och flera spisplattor finns där. Bredvid står en full vedkorg. Theo lägger in några vedpinnar och tänder eld på dem med hjälp av tändsticksasken som ligger prydligt på träbänken bredvid.
Från hallen hör han fotsteg och strax därpå kliver Wilma in i köket. Hon har satt upp håret i en hög tofs och ler nöjt.
"Det finns ett stort vedförråd i källaren, massa mat och även dricka. Jag tror att mycket är ätbart!" Triumferande håller hon upp en säck potatis och en vinflaska.
Theo stirrar på föremålen i hennes händer. Han stelnar till och vet inte alls vad han ska svara. Nog för att stället verkar bra, men att fira med vin känns bara fel. Ingenting är bra och om hon tycker det så inbillar hon sig bara. Har hon glömt varför de befinner sig här?
När Wilma ställer ifrån sig flaskan på bänken och sätter sig ned på en pall får hon ett bekymrat ansiktsuttryck. Theo fattar att hon läst av hans bekymrade kroppsspråk.
"Det finns öl också", säger hon med vänlig röst. Hon tittar på honom med en blick som ser bedjande ut.
"Jag vill inte ha", svarar Theo. Tonfallet låter hårdare än vad han hade räknat med.
"Förlåt", mumlar Wilma och sänker sin blick. "Jag tänkte bara..." Inga fler ord kommer och det blir tyst i rummet.

För att slippa prata mer börjar Theo rota runt i köksskåpen efter en kastrull. Det tar inte lång tid innan han hittar det han söker och placerar den på spisplattan. Wilma har hämtat vatten från sjön och medan Theo häller det i kastrullen med hjälp av vattenkannan ser han i ögonvrån hur Wilma reser sig upp.
Han hinner precis ställa ifrån sig kannan innan hon dyker upp alldeles intill honom. Theo höjer förvånat på ögonbrynen och stiger åt sidan. Wilma följer efter. Innan han hinner flytta sig igen lägger hon armarna kring honom. Hon lutar sitt huvud mot Theos bröstkorg. Theo blir stel som en pinne men hon verkar inte lägga märke till det. Det är obekvämt och han vill slingra sig undan. Istället drar han osäkert handen genom håret och besvarar därefter kramen. Snabbt släpper han taget igen och då backar även Wilma ett steg. Ett leende leker över hennes läppar och blicken har något nytt i sig, något som Theo inte sett tidigare. Han lyckas pressa fram ett leende innan han snabbt vänder sig mot spisen igen.
Han fattar ingenting, han vill inte fatta.