När världen tystnar

44 ~ Projekt Silvermine

Wilma ser ingenting, men hon känner att de rör sig neråt i snabbt tempo. Det blir svalare och luften känns annorlunda. Hissen är nästan ljudlös.
"Hur långt ner ska vi?" frågar Wilma och försöker hitta Klaras konturer i mörkret. Det är omöjligt.
"Vi är snart framme", svarar Klara. Rösten kommer snett framifrån.

Vad händer om hissen går sönder? Wilma kan inte låta bli att tänka tanken. Hon känner sig stressad och nervös, vill att de ska komma fram så fort som möjligt. Vad kommer hon att mötas av?

Hissen stannar med ett pysande läte. Wilmas hjärta slår hårdare. Har de kommit fram eller har hissen gått sönder? När Klara trycker på en knapp och dörren glider upp förstår Wilma att de är framme. Ljus flödar in i hissen och hon kan nu se att den är cylinderformad. Vid Klara finns en panel fylld med olika knappar och reglage. Utanför skjutdörren finns bara en upplyst gång. Temperaturen är behaglig, varken kallt eller varmt.

Försiktigt går Wilma ut. Hon släpar sig fram med kedjorna. Klara går snabbt ikapp henne och lägger en hand på Wilmas axel. Hon stannar upp och vänder sig om. Klara ler vänligt och går fram till väggen där ett litet skåp hänger. Klara öppnar den gråa luckan och en stor telefon med sladd visar sig. Siffrorna piper när hon slår ett nummer.

"Det är Klara, jag och en till är framme nu. Vi skulle behöva lite hjälp med att kapa bort två kedjor."
Samtalet är kort. Klara hänger tillbaka telefonen och stänger luckan och vänder sig om mot Wilma.
"Det kommer alldeles strax hjälp", upplyser hon om och ler. Wilma kan inte låta bli att undra om hon alltid ler.

Wilma står mitt i gången. Hon ser inte vart den tar vägen. Ljudet av däck som åker på grus blir högre och högre. En stor fyrhjuling dyker upp i hög hastighet. Den bromsar in framför Wilma och två personer hoppar av, en tjej och en kille. Killen är ung, men har redan blivit tunnhårig och har gråa inslag i det annars bruna håret. Hans blick ser pigg ut. Han plockar upp en vinkelslip ur fyrhjulingens förvaringslåda. Tjejen lyfter upp en filt och går i riktning mot Wilma. Hon har spikrakt brunt hår som sträcker sig till axlarna och en ögonfärg som påminner om kastanjer.

"Hej, jag heter Stina", säger tjejen och sträcker fram handen men drar tillbaka den i samma stund som hon upptäcker att Wilmas händer är låsta bakom ryggen.
"Min kollega, Andrew, ska hjälpa dig. Han pratar ingen svenska och är inte så duktig på engelska heller."
"Okej, jag är Wilma", svarar Wilma nervöst och stirrar på Andrews långa och smala kroppshydda. Han stoppar in batterier i maskinen han håller i sin hand. Wilma har aldrig sett en sådan innan.
"Han ska kapa upp dina kedjor", fortsätter Stina. "Han är jätteduktig på sånt, så det kommer att gå bra."
Wilma slänger en blick bakom sig och ser att Klara återigen pratar i telefonen.

Andrew kommer fram till Wilma, nickar vänligt till hälsning. Han sätter sig ner på knä och gestikulerar åt Wilma att hon ska ställa sig så bredbent som kedjan tillåter. Därefter startar han vinkelslipen som ger ifrån sig ett högt, skrikande läte. Wilma tittar förskräckt ner mot sina fötter. En skiva roterar snabbt och Andrew för den närmare kedjan. Han stannar upp och pratar med Stina på ett språk Wilma inte kan identifiera. Stina böjer sig ner och sträcker ut den tjocka filten ovanför kedjan och Andrews händer. Därefter börjar Andrew att kapa. Det sprutar gnistor som filten fångar upp. Det låter fruktansvärt högt. Efter bara en liten stund hörs ett klingande läte och Wilma känner hur trycket kring fotlederna släpper. Kedjan är av.

  När händerna också är befriade känner Wilma en stor lättnad. Hon känner sig fri igen, trots att hon befinner sig långt under marken i vad som liknar en smal gruvgång.

  Andrew står vid fyrhjulingen och stoppar tillbaka sakerna han använt. Steg hörs bakom Wilma och Klara kommer fram. Klara växlar en blick med Stina utan att någon av dem säger något.