När världen tystnar

37 ~ Förtrollad

Alla fem står samlade runt radioutrustningen. Arvid sitter på huk och håller mikrofonen i ett krampaktigt grepp.
"Hallå, är det någon som hör mig?"
Det sprakar från högtalaren, därefter följer några otydliga ord. Alla håller andan för att höra bättre, men orden går inte att urskilja.
"Jag kan inte höra er", säger Arvid desperat.
Apparaten ger ifrån sig ett pipande läte. Arvid börjar vrida på ett vred samtidigt som han pillar på några knappar.
"Akta så att vi inte förlorar dem", uppmanar Theo men Arvid verkar inte ta någon notis om honom.
Plötsligt slutar det att pipa, ljudet ersätts av ett svagt brusande.
"Är ni kvar?" frågar Arvid högt och tydligt.
Det knastrar, följt av ord. Ord från en annan människa.
"Vilka pratar vi med? Var befinner ni er? Det är räddningsgrupp tolv som ni pratar med. Kom."
"Vi är fem stycken, någonstans i Mellansverige. Kom."
"Har ni ingen aning om vart i Mellansverige?"
Elsa skyndar sig till skåpbilen som har stått orörd sen de kom hit. Hon rotar runt efter något i handskfacket och kommer tillbaka med en gammal kartbok. Hon verkar ha använt den under resans gång för hon har full koll på vilka sidor de befinner sig på. Långsamt låter hon ett finger följa några vägar och efter några minuter stannar hon upp.
"Här borde vi vara", viskar hon till Arvid som upprepar informationen till räddningsgruppen.
"Stället heter Solgården", förtydligar han.
"Vi kommer att leta upp er. Det kan komma att dröja några dagar men vi registrerar eran existens och skickar hjälp så fort vi kan. Klart slut."
Mansrösten försvinner och bruset kommer tillbaka. Arvid blir sittandes med mikrofonen i knät. Han gråter av lycka. Inga ord behöver sägas, alla känner likadant. Hjälp är på väg. Det finns hjälp.

  Theo vågar inte tro att det är sant. Under middagen säger han inte ett enda ord, han klarar knappt av att tänka. Någon ska komma och hämta dem. Efter all denna ensamma och ovissa tid känns det helt ofattbart.
  Medan han delar en potatis med gaffeln sneglar han mot Wilma som sitter mitt emot. Det dåliga samvetet hugger i bröstet. Han hade kunnat skött saker och ting på ett bättre sätt, det är han medveten om. Men det hade hon också kunnat gjort. Efter deras gräl, eller snarare Wilmas utbrott, har hon knappt tittat åt hans håll. I början var det jobbigt men allt eftersom dagarna gick kändes det bättre. Han skäms över att tänka på det, men det har varit skönt att inte behöva varit på sin vakt hela tiden för att undvika att göra henne sur eller ledsen.
   Hon borde väl ändå förstå att det inte är läge för kärlek nu?
  Theo försöker vrida varenda tanke så att det ska kännas bättre för honom. Trots det tänker han på Wilma varje natt när han ska sova. Han saknar deras långa samtal, han saknar hennes närhet och värme. Hon bryr sig om honom. Gjorde i alla fall. När han tänker på att han kanske har förstört det får han kämpa en inre strid mot tårarna. Wilma är en otroligt bra och fin människa, men han känner inte som hon gör. Det gör så förbannat ont att se henne ledsen och veta att det är hans fel.
  Hon verkar i alla fall ha klickat med Elsa, hon är inte lika ensam längre och det är skönt att se.

  "Theo?"
  Theo väcks hastigt upp från sina tankar och lyfter blicken från tallriken. Gabriella sitter bredvid honom och viftar med en flaska öl.
  "Välkommen tillbaka", skojar hon. "Vill du ha? Vi tänkte fira lite."
  Vem hämtade flaskorna från källaren? Det missade han helt och hållet. Generat ser han sig omkring. Allas blickar är vända mot honom, även Wilmas. Hennes gröna ögon bränner hans hud. Han vill möta blicken men vågar inte, är rädd för att det enda han ska se är besvikelse.
  "Kör till", säger han och rycker lättsamt på axlarna. Gabriella ler stort medan hon häller upp den skummande ölen i ett glas åt honom.
  Han som inte skulle dricka igen, och så sitter han här med glaset fullt av öl. Bara ett glas, tänker han och sväljer den första klunken. Den är kall och god. Arvid dricker direkt ur flaskan, sveper den nästan på en gång. Hans tatuerade hand håller om flaskhalsen som om det vore hans sista livlina. Gabriella dricker också öl, medan Elsa och Wilma delar på en vinflaska. Wilma verkar ha tinat upp lite, Theo tyckte nästan att hon log åt honom förut.