När världen tystnar

22 ~ Aldrig mer Göteborg

Inget mer än ett felmeddelande lyser på dataskärmen och efter att ha försökt kryssat ner rutan fem gånger utan resultat lägger Wilma besviket ifrån sig datorn. Ingen kontakt med det lokala nätverket. Tillverkar de datorer med ett helt eget nätverk som nu ligger nere? Wilma önskar att hon var mer teknisk, hade hon fått igång datorn kanske hon hade fått fram någon slags information. Wilma lutar sig tillbaka i soffan, stirrar upp mot taket. Takhöjden är enorm. Lamporna lyser med ett blått sken, lagom starkt för att inte bli jobbigt. Då får hon en ny idé och ska precis ropa på Theo när hon för syn på att han står som förstenad intill en glasdörr.

"Theo?" frågar Wilma försiktigt. "Vad ser du?"
Theo svarar inte, utan höjer handen och pekar in genom dörren. Wilma reser sig från den mjuka soffan och går med snabba steg fram till honom. Bakom glasdörren finns en lång korridor med massa dörrar längs sidorna. Men det är inte det som fångar Wilmas blick. Hon får inte ur sig några ord och samtidigt som hon vill gå därifrån håller något henne kvar, en känsla som tvingar henne att titta. Titta på kroppen som ligger intill väggen.

Det är en man som är klädd i kostym. Bredvid honom ligger en portfölj och det ser ut som att han bara har fallit ihop där, kanske var han påväg hem från jobbet. Kan det vara så att han bara sover? Wilma tycker sig kunna höra sina egna hjärtslag och när hon till slut lyckas dra sig från glasdörren sätter hon sig ner på golvet, lutar ryggen mot receptionsdisken. Hon sätter händerna för ansiktet och tvingar bort allt ljus. Hon känner inget, allt är avstängt. Det ligger en död man femtio meter ifrån henne och hon känner inget.

"Theo", viskar hon och den här gången vänder han sig om. "Gå därifrån."
Han gör som hon säger och sätter sig intill Wilma. Han stirrar rakt fram, ut genom den krossade ingången. Utanför har det börjat skymma.
"Ska vi gå dit?" frågar Theo. Hans armar darrar och rösten bär inte.
"Nej det förstår du väl att vi inte kan!" utbrister Wilma stressat. Hon vänder ansiktet mot Theo och spärrar upp sina rädda ögon.
"Han kanske bär på smittan fortfarande", tillägger Wilma när Theo inte svarar något.
"Det är sant", svarar Theo lågt medan han reser sig upp och går ett varv runt receptionen.

Wilma kommer på vad hennes idé var och reser sig hastigt. Hon försöker att inte tänka på vad som finns bakom dörren. Egentligen borde de fly härifrån, om döda människor smittar kommer inte glasdörren att skydda dem. Innan de flyr måste Wilma bara testa en sak. Utifrån såg det ut som att den här byggnaden var den enda med ström så de måste stanna en liten stund till.

"Kolla", säger Theo från disken och håller upp en handskriven lapp.
"Vad är det för något?"
"Kom och läs!"
Theo sträcker över lappen till henne och hon börjar att läsa. Handstilen är dålig och det är knappt att alla ord är läsbara.

Hej, skulle du kunna ringa min fru och meddela att jag inte kommer hem idag? Jag mår inte bra och vill inte riskera något. Klarar inte att ringa det samtalet själv. Säg att de inte behöver vänta på mig. Nicklas.

"Det är inte han", säger Wilma och pekar in genom dörren utan att titta. Hon håller lappen i sin skakande hand. Theo tittar frågande på henne.
"Hur vet du det?"
"Han har inte varit död länge."
"Vi ser ju knappt inget mer än hans kostym och hår", protesterar Theo och tar lappen ifrån henne.
"Nej, men det stinker inte här inne. Men förmodligen har han haft samma plan som den där Nicklas."
Theo tystnar, läser lappen flera gånger om.

Wilma går tillbaka till soffgrupperna, sätter sig på en av fåtöljernas armstöd och gräver upp sin mobil ur jeansfickan. Skärmen är sprucken och den är alldeles fuktig efter att ha legat i hennes våta kläder som nu börjat torka. Ur den andra bakfickan tar hon upp en ihoprullad laddare och hoppfullt pluggar hon in den i ett av alla vägguttag. Hon lägger ifrån sig mobilen på en hylla och hoppas att den ska ta emot laddningen.