När världen tystnar

11 ~ Det hjälper inte nu

Juni 2068

Det som händer är overkligt, det är som en skräckfilm ingen människa borde vilja se. Än mindre vara med i. Theo har konstaterat att det inte går att undkomma, det finns inga flyktvägar och han är fast i en värld han inte vill leva i, men heller inte försvinna från. Han har låst in sig på sitt rum och kontrollerar noggrant tejpen runt fönstret. Den silvriga klisterremsan har lossnat en aning och han börjar desperat slå på den för att få den att sitta kvar. Han borde verkligen inte läsa massa skit på internet och tro att det ska hjälpa honom. Lite tejp kommer knappast kunna hålla smittan borta.

Staden fungerar inte längre som en storstad borde göra. Skolan är stängd, sjukvården är överbelastad samtidigt som personalstyrkan minskar för varje dag, nyhetssändningarna blir färre och färre, vuxna människor går inte längre till sina jobb, löner betalas inte ut. Allt är kaos. Kaos och död. Senaste veckornas nyhetsrapporter har enbart handlat om hur antalet dödsoffer bara ökar i Sverige och det blir allt svårare att få kontakt med omvärlden, till och med andra städer i Sverige. Alla stänger sig ute och hoppas på att klara sig. Skräcken finns överallt.

Theo svettas av värmen i rummet. Han snurrar runt i sängen och stirrar upp i det vita taket, studerar hur solens strålar reflekteras i taklampan. Magen kurrar och han anstränger sig för att ignorera hungern. Maten tog slut för två dagar sen och ingen i familjen har gått ut för att handla något, det finns ingen som vågar. Theo försökte smyga ut under gårdagen men mamma kom panikslagen ut i hallen och grep tag om hans axel. Han fick absolut inte gå ut.

Om en vecka så skulle han ha gått ut andra ring och ett långt efterlängtat sommarlov skulle ligga framför honom. Det känns som om det var en hel oändlighet sen han längtade efter dessa saker. Hur kan det förändras så snabbt? Theo sätter sig upp och gnuggar sig i ögonen innan han slänger en blick på klockan som visar halv tre. Han måste äta nu, det går inte längre att stå emot hungern.

Trots att Theo inte förväntar sig att det ska finnas något ätbart i köket blir han ändå besviken och arg när han öppnar kylskåpsdörren. Han smäller igen den hårt och slår sin knutna näve i bänken bredvid.
"Theo det där hjälper inte." Mamma dyker upp bakom honom. Hon ser medlidande på honom och Theo fylls med ännu mer ilska. Hon underlättar ingenting genom att förbjuda honom att gå ut, hon gör bara allt värre. Det enda hon gör är att gå omkring i lägenheten och tycka synd om sig själv. Pengarna är slut och hyran skulle varit betald för flera veckor sen och tydligen är det Theos fel. Allt är hans fel. Pappas död är säkert också hans fel.
"Och vara instängd här hjälper inte heller. Har du tänkt dig att vi ska svälta ihjäl eller?" Theo blänger på morsans magra kropp.
"Vi kan inte gå ut."
"Jo det kan vi, vi måste."
"Vill du dö och lämna den här familjen ännu mer trasig?" Mamma slår ut med sina armar och ger honom en uppgiven blick.
"Fattar du inte att vi dör om vi inte får mat också? Du kan inte skydda någon från det här", fräser Theo tillbaka och masserar sin ömma hand.
  "Inte den tonarten!"
"Du behöver fan fatta nu att det inte bara är du som lider av det här, hela världen kretsar inte kring ditt lidande." Theo störtar ut i hallen och rycker åt sig sina skor. Han låser upp dörren som inte öppnats på flera dagar och beger sig ut. Mamma kan inte hindra honom längre och han struntar i om han är elak. Det handlar bara om överlevnad nu.

Sommaren har anlänt på riktigt och värmen är tryckande. Trots att Theo bara har en T-shirt och avklippta jeans på sig svettas han efter bara några minuter ute på gatan. Han går längs trottoaren och passerar alla slitna lägenhetshus. Han kan inte minnas att Göteborg någonsin har varit så livlöst som nu. De få människorna han ser har bråttom och tittar inte åt hans håll. Theo märker själv hur han omedvetet skyndar på stegen lite. Det är exakt samma stad som han vuxit upp i, ändå känns allt främmande nu.