Tainted // d.l

ett

Med andan i halsen rusar jag över den trafikerade gatan och in genom porten på den byggnad som jag numera kan kalla min arbetsplats. Entrén är inredd i olika nyanser av grått och vitt vilket får rummet att se betydligt större ut än vad det egentligen är. Vid de två hissarna sitter en ung kvinna bakom en disk och låter oavbrutet blicken gå mellan två datorskärmar. Mina svarta klackar ger ifrån sig ett smattrande ljud när jag stressat tar mig fram över det vita stengolvet. Det är inte så att jag är sen men jag behöver lite tid till att förbereda mig innan jag träffar min nya chef. Kvinnans blick förflyttar sig från skärmarna till mig när hon hör mig komma gåendes. Hennes blonda hår är stramt uppsatt i en hästsvans och med den vita knytblusen och svarta pennkjolen passar hon perfekt in i den strikta kontorsmiljön. Jag går trevande fram till henne, harklar mig och berättar att det är jag som ska börja jobba som assistent för chefen. Den blonda hästsvansen studsar när hon hastigt nickar och tar fram en ljusblå plastficka med en mängd papper i. Hon ber mig att fylla i dem och jag känner hur mina händer skakar ovanligt mycket när jag greppar tag om bläckpennan för att börja forma bokstäver och siffror på pappersbladen. Bokstäverna ser en aning slarvigare och mer snirkliga än vad de brukar vara när jag skriver på papper. Att få arbeta som assistent åt chefen på ett av Sveriges största fastighetsföretag är en enorm möjlighet. Mitt kontaktnät lär växa och dessutom får jag lära mig mer om både fastighetsbranschen och hur det fungerar att sköta ett företag.

Prydligt hamnar de nu ifyllda dokumenten återigen i plastfickan innan de återigen blir begravda under de andra mapparna och pappren som kvinnan, som jag nu fått veta heter Stella, har på skrivbordet. Därefter följer hon mig till hissarna där hon trycker på knappen med en 8 på så att den lyser i en stark neongul färg. Resan upp går fort och det är jag tacksam över då Stella inte verkar särskilt pratglad. När dörrarna öppnas kliver jag ut i en lång korridor som kantas av inglasade kontor. Rummen är fulla av arbetande människor som likt receptionisten är klädda i strikta kläder. Jag känner genast att mitt klädval kanske inte var särskilt passande. Visst, klackarna och de svarta vida kostymbyxorna är rätt men den röda blusen får mig att lysa i den annars färglösa miljön. Stella berättar att hon bara ska kolla upp en sak och att jag ska vänta på henne där jag står. Hon försvinner in bakom en dörr längst ned i korridoren och om min förkänsla har rätt så är det nog chefens kontor. Nervositeten stiger och det känns som att jag har stått här i väntan på att hon ska återvända i en evighet. Stilettklackarna, som jag i panik köpte igår, gör så mina fötter värker och precis när jag ska leta efter någonstans att sitta återvänder hon. Genom en lätt vinkning förstår jag att hon vill att jag följer efter henne. Det känns som om jag har varenda persons blick fäst på mig när jag går genom den långa korridoren. Jag vill tro att jag kommer att passa in här men något säger mig att jag lär få kämpa för att hitta vänner.

Rummet jag kliver in i är mindre än vad jag har förväntat mig men ändå tillräckligt stort för att ha rum för ett skrivbord, en soffgrupp och några bokhyllor. Ena väggen är täckt av stora fönster som släpper in ljuset från den strålande vårsolen medan de andra är prydda av stora tavlor. Bakom skrivbordet sitter en man med stolsryggen vänd mot oss. Det enda som syns är det ostyriga blonda håret och vad jag tror är en tatuering som föreställer en kobra. Stella harklar sig lätt vilket får mannen att snabbt vända sig om och rikta sin uppmärksamhet mot oss. Ett par isblå ögon möter mina bruna och jag tappar praktiskt taget andan när jag ser människan framför mig. De markerade ansiktsdragen tillsammans med de fylliga läpparna och lysande ögonen får honom att se farlig ut. Den vita skjortan han är klädd i sitter stramt på den muskulösa kroppen och visar konturerna av några fler tatueringar. Att säga att han är vacker är en underdrift. Gudomlig är nog det ord som ger honom mest rättvisa.

"Hej! Leyla Ahlin!" Min röst låter pipig men jag har inte riktigt återhämtar mig från den plötsliga chocken av hans utseende. Fem steg är vad som krävs för att jag ska stå framför honom. Min lilla hand med rödmålade akrylnaglar är framsträckt men till min förvåning tar han den inte i sin. Istället fnyser han högt och slår sig återigen ned i den svarta kontorsstolen som tippar lite bakåt åt hans plötsliga rörelse.
"Dante Lindhe" Namnet säger han med en suck medan han börjar rota i en av de många högarna av papper. De tatuerade fingrarna rör sig graciöst över dokumenten och när han tillslut verkar ha hittat den rätta högen lägger han ned den med en smäll framför mig.
"Ditt skrivbord står precis utanför dörren till höger. Det är bara att sätta igång och jobba!". Med de orden sagda riktar han istället sin uppmärksamhet mot mobilskärmen som verkar visar något han gillar för ett snett leende sprids på hans läpparna.

Han gör mig väldigt nervös men också en aning förbannad. Kanske är det på grund av hans nonchalanta sätt att tilltala mig eller så är det för att han är så respektingivande. Hur som helst står jag som fastfrusen framför honom och stirrar på de blåa ögonen som rör sig över skärmen på hans iPhone X. De har nästan samma färg som glaciärerna i Antarktis och jag undrar om den isblåa ögonfärgen har spridit sig till hans hjärta.
"Vad gör du?" Hans hårda röst avbryter mina tankar och mitt ohövliga stirrande. Jag, som vanligtvis alltid brukar ha något att säga, harklar mig och letar efter rätt ord men det enda som kommer ut från min mun är ett lågt och osammanhängande mummel.
"Du är här för att jobba, inte glo på mig så ta pappren och försvinn." Chockat samlar jag ihop högen för att sedan stressat lämna rummet bakom mig.

När jag dimper ner i kontorsstolen bakom mitt alldeles egna skrivbord kommer ilskan. Den liksom bubblar upp likt lavan i en vulkan men som tur är hinner jag kontrollera mina tankar innan det exploderar och rinner över. Det var inte såhär jag hade föreställt mig min första dag och Dante var inte alls så som jag hade hoppats. Vem är han ens? En framgångsrik överklassunge som har för gott självförtroende för sitt eget bästa? Eller har han en riktig anledning till sitt otroligt dåliga beteende? Kanske finns det något som döljer sig under ytan av självsäkerheten? Jag skakar av mig tankarna, det kanske bara är jag som fått ett dåligt första intryck av honom och för mitt eget bästa så borde jag inte låta detta intryck influera sättet jag kommer se min nya chef på. Jag kan inte börja jobba med en inställning om att min chef är en dryg och kall person, speciellt inte efter att jag för första gången har träffat honom. Men även fast han kanske är så som han verkar så ska jag inte låta det störa mig, jag har fått ett erbjudande som jag länge drömt om, jag får inte sabba detta. Fokusera på jobbet ska vara min högsta och enda prioritering. Allt annat ska komma i efterhand.

Xoxo
Livetsheroin & Tilimas