Icecold love

Kapitel 20

Några dagar hade gått sedan jag och Dani var nära. Jag hade inte hunnit se honom mer i helgen. Han hade stormat ut efter att ha fått något samtal och inte kommit tillbaka på en hel dag. Jag började bli orolig och misstänka att det han undanhåller för mig är mycket större än något litet företag. Han undvek alla mina frågor och nu hade han även börjat undvika mig, nästan som att han börjat bygga om sina väggar igen. Varje gång jag tror att jag smält glaciären så kommer han tillbaka med andra barriärer. Jag hade mycket läxor som jag passade på att göra klart när han var upptagen med att undvika mig. Historieuppgiften var såklart viktigast, jag skulle prestera på en hög nivå för att imponera på Dani. Jag fick alltid A i mina So ämnen, därför hade jag valt sambeteende.

Skolveckan hade börjat och jag gjorde massor med prov, det tog kål på mig  att jag behövde plugga så mycket. Men jag var inte den typen av tjej som sket i sina uppgifter bara för att hon gick igenom någonting. Jag var den som hellre brände ut mig själv än att släppa mitt ansvar. Min utbildning var viktigast för mig, jag ville lyckas. Folk brukar säga att jag skulle passa som en advokat men man vill ju inte skydda brottslingar.

Jag var klar för skoldagen idag, jag var ovanligt trött denna onsdagseftermiddag. Jag väntade verkligen på att Amir skulle ge mig information om en ny lägenhet, jag ville inte bo med Dani längre. Det kändes som att jag tvingade mig på hans liv varje dag. Vägen hem till honom blev längre och längre för varje dag som gick. Idag så hade han lämnat tidigare från skolan igen vilket betydde att jag gick hem till honom. När jag var framme så tog jag upp nycklarna och låste upp dörren.

Jag gick in i köket och där satt han med en cigg i handen. Innan jag hann säga något så ringde hans telefon igen, jag blev så irriterad att jag ville ta telefonen och slå den i bitar. Jag gick omedelbart ut från köket och smällde igen dörren hårt efter mig. Jag flinade av faktumen att den inte ens stängdes. Jag satte mig i vardagsrummet och kollade på Instagram när jag plötsligt hörde ett högt slag från köket. Hade Dani tappat något? Är han skadad? Jag sprang in i köket genast och såg att Danis mobil var på golvet och hans ansikte såg förskräckligt ut. Jag mötte hans blick och just då såg jag tårarna som gömde sig bakom hans ögonlock. Han hade slagit igen sina knytnävar och och spänt sina muskler. Han bet ihop sina läppar till en rak linje, sedan ställde han sig upp och vände sin rygg mot mig. Plötsligt så slog han sin knytnäve i väggen och lämnade ett hål efter sig. Jag stod fastlimmad på min plats och skakade, vad hade hänt? Varför var han så arg eller var han ledsen? Jag samlade upp modet och gick närmare honom. Jag lade min han på hans Axel men han skakade av den snabbt.
- D..Dani, lugna ner dig babe, sade jag i hopp om att mina ord skulle ha en effekt på honom. Han började andas snabbare och tyngre.
- Dani, andas in, håll andan, andas ut räkna till 5 varje gång. Jag hade lärt mig hur jag skulle andas vid mina panikattacker och hoppades på att de skulle hjälpa honom. Men det hjälpte inte, han slog i väggen en gång till och den här gången släppte han ett skrik också. Ett skrik av smärta och raseri.

- Gå ut, sade han behärskat.
- Jag kommer inte lämna dig, testa inte ens, sade jag.
- Gå ut!
- Nej!
- GÅ UT! Skrek han på mig nu. Jag fick tårar i ögonen av hans höga ton mot min, jag hatade när folk skrek på mig. Men jag skulle inte ut, jag lade tillbaka min ostabila hand på hans Axel igen och försökte få honom att vända sig mot mig.

- Vilken del av gå ut förstår du inte, sluta spring efter mig och gå ut om du har lite heder kvar, han vände sig om och kollade mig rakt in ögonen nu.
- Du menar inte det, sade jag medans jag kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
- Kan du prata med mig som en vuxen och berätta vad som hänt istället för att bete dig som en snorunge, skrek jag på honom nu.

- Gå ut innan du blir skadad, folk kommer komma över hit snart, folk du inte vill se eller känna. Bäst för dig att du går nu.
Vem fan ska komma hit och varför borde jag vara rädd för de? Men jag vågade inte fråga den frågan.
Jag tryckte min kropp närmare Dani och kramade om honom nu, hans axlar slappnade av men han vägrade att omfamna mig. Jag fortsatte kramen tills jag kände hans stora armar spännas hårdare runt mig. Han började andas tyngre igen, jag kände en av hans tårar falla på min bara Axel och efter den kom många fler. Han höll om mig och grät som en liten pojke. Hans gråt blev högre och jag kände hur hans hjärta bultade mot mig. Plötsligt började jag gråta med honom och han ledde mot soffan där han lade sig på min lår och försökte lugna ner sig.

- Han är borta, lyckades han få fram med en skärrad röst.
Borta? Borta som i död? Nej, nej, nej vem har dött. Detta förklarar allting. Innan jag hann säga något mer så knackade någon på dörren.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hej alla!! Tack så mycket för 1k läsningar på så kort tid. Hoppas ni gillade ett intensivare kapitel. Ha en bra dag och glöm inte att rösta❤️