Icecold love

Kapitel 38

Dag 2.

Jag vaknade upp av att Andre stirrade på mig, han satt i trästolen och kollade på mig som om han inte hade något annat för sig. Jag gnuggade mina ögon och satte mig upp. Jag borstade igenom mitt hårt med mina fingrar och sträckte på mig. Jag kunde se att det formades ett litet leende på hans fylliga läppar.

- Vill du äta frukost? Frågade han.

- Nej, svarade jag.

- Varför äter du inte? Har du ätstörningar? Frågade han.
Nej, Andre jag har inte ätstörningar. Jag råkade ta någons liv här om dagen och allt jag kan tänka på är hur äcklad jag är av mig själv.

- Nej.

- Du har en vacker kropp, du borde inte svälta dig själv. Är det Dani som sagt till dig att det fint att se ut som en pinne eller? Frågade han.

- NEJ! Okej, Jag älskar min kropp, men inte mer än hur mycket Dani älskar den.

- Varför äter du inte då?

- För att jag inte förtjänar att äta, för att jag förtjänar att dö. Så snälla befria mig, bad jag honom medans tårarna försiktigt smög sig upp i ögonen som de mörka tankarna i minnet.

- Vafan snackar du om? Bara för jag kidnappat dig behöver det inte betyda att du inte förtjänar att leva?

- Det handlar fan inte om dig! Skrek jag.

- Leiah, vad har du gjort? Frågade han och flinade.

Det var droppen, det enda jag kunde se framför mig nu var hur Dani skakade i mina axlar och frågade mig " Vad har du gjort? ". Jag kunde inte stå ut med det längre och hur stark jag än försökte bevisa att jag var framför min kidnappare så brast jag. Gråten rann ner för mina ögon medans jag andades häftigare och häftigare. Flinet på hans läppar ändrades snabbt till en orolig blick.
- Varför gråter du? Har du mens eller vad handlar detta om? Är han fucking dum i huvudet.

- Ja- jag, har gjort nå- något, något oförlåtligt, stammade jag fram med darrande läppar.

- Lyssna, jag pallar verkligen inte med dramatiska bitches, så jag tänker gå ut nu, sade han och började röra sig mot dörren. Men just nu ville jag bara ha någon vid min sida. Även om det var en kidnappare som tog varje chans att misshandla mig.

- Stanna, snälla, bad jag.

- Varför? Sade han och vände sig om.

- För att jag inte kan vara ensam just nu, lyckades jag få fram.

Han gick mot mig en gång till nu och satte sig bredvid mig.
- Så varför gråter du?

- Jag har gjort det värsta man kan göra, sade jag.

Plötsligt så såg det ut som att han kommit på något, han särade på sin läppar och öppnade sina ögon.
- Jahaaa, det är därför du var ute och skrek i skogen, jag som trodde att du hade seriösa psykiska problem, sade han och skrattade.

- Hur kan du skratta, grät jag fram.

- Ähh, jag är väll van. Jag har dödat mer än vad jag kan räkna på mina 10 fingrar, sade han och lade sin hand på min Axel.

Jag skakade av den snabbt efter vad han hade sagt, men varför. Jag var inte bättre än honom, jag var lika mycket mördare som han var.

- dock så är Första gången speciell. Själv så supade jag bort minnet av det och rökte mig så hög att jag inte kände av något. Men efter ett tag så fick jag panikattacker, det var då jag förstod att jag behövde ta tag i det.