Icecold love

Kapitel 27

Jag hade hört av mig till hyresvärden, de hade tydligen en lägenhet som jag skulle kunna flytta till redan i veckan. Den var inte så dyr och den var även möblerad. Det enda negativa var att den var lite längre bort från skolan. Jag var osäker på om jag verkligen borde flytta ut, så jag gjorde misstaget att äntligen ringa honom. Det borde jag inte ha gjort, tjejen jag hörde i telefonen var inte problemet. Problemet var att han inte ens ville prata med mig. Det lät som att han var uttråkad och bara ville att samtalet skulle vara över, nästan som när en telefonförsäljare ringer dig. Det gjorde det såklart inte lättare att höra tjejen i bakgrunden, jag kan inte rå för att tänka att han roar sig med någon annan.

Jag önskar att jag kunde säga något av det jag tänkte till honom, men det kommer inte att hända. Han har fått för mycket av mig redan, han vet exakt vart mina svagpunkter ligger och han spelar på de som om det vore en piano. Jag packade mina grejer ännu en gång, den här gången lät jag tårarna rinna. Minnen jag hade på detta ställe var inte få, detta var en av få platser jag kände mig trygg. Den enda platsen jag kunde kalla hemma, detta är mer än bara en plats det är en trygghet, det är axeln jag kunde stödja mig på när jag grät. Men nu skulle jag lämna ännu en gång. Jag låste dörren och lade nycklarna i brevlådan, sedan gick jag ner för trapporna. Jag hade en stor resväska, det räckte till alla mina grejer.

Till och med busshållplatsen på denna gata hade vackra minnen. Dani hade jag inte pratat med på 4 dagar. Fortfarande i Stockholm, inga samtal eller sms. Ganska tydligt vad han ville ifrån mig " en distraktion ". Jag borde kanske ha tagit hans ord lite mer bokstavligt. Well livet går vidare tänkte jag för mig själv medans jag torkade bort tåren på min kind. En man med kostym stod mitt emot mig på bussen vilket såg konstigt ut, alla dessa dyra kläder och smycken men ingen bil eller taxi? Äsch.

Min telefon vibrerade i fickan och när jag tog upp den såg jag Allys namn till min förvåning.
*Hej, lyckades min hesa röst få fram*
* Leiah? Vart är du? *
* Du behöver inte veta *
* Eyy, lyssna nu. Vart fan tror du att du är påväg? Du kan inte gå utan mig *
* Ursäkta? Och vem fan är du *
* Lyssna, gå av bussen och vänta på mig på en offentlig plats med många människor så kommer jag och hämtar dig, sade han oroligt*
* Gå släng dig själv i närmaste soptunna Ally, svarade jag*
* Du kan inte vara..., hann han säga innan jag klickade honom*

Den här killen måste vara hög påriktigt för att ha bollarna att ringa. Dani har inte ens kontaktat mig på flera dagar och plötsligt så ringer hans vän mig, jag kunde inte ha varit med förvirrad. Hur som helst så var jag framme vid min nya trakt och gick av bussen. Det var jobbigt att gå runt och släpa på en stor väska bakom sig, jag skulle behöva gå i 5 minuter för att komma fram till lägenheten. Höghusen hade fler än 5 våningar och var byggda med röd tegelsten här, det såg gammalt och skräpigt ut i området. Danis område var mycket modernare och "finare" där hade höghusen stora glasfönster och vita väggar.

Medans jag kämpade med att dra väskan bakom mig så märkte jag att samma man från bussen var bakom mig nu. Jag låtsades som om jag inte såg honom men började gå snabbare in mot höghusen för att kunna fly undan honom. Jag kollade bakom mig och märkte att det inte bara var en utan 2 och att en skåpbil var påväg in. Min mobil vibrerade och jag såg att jag hade 8 missade samtal från Ally och 3 från Dani. När jag kollade bakom mig igen så var mannen ännu närmare, han kollade mig i rakt in i ögonen och fortsatte gå mot mig. Jag tog upp min mobil en sista gång och läste.

Dani 18:04
Spring, jag är nära.

Det var i den sekunden jag släppte min resväska från min hand och sket fullständigt i vad som fanns i den. Dani hade utsatt mig för en fara som jag inte ens visste existerade. Jag hade redan börjat löpa från mannen som var bakom mig. Inte idag, jag skulle inte dö idag. Jag skulle inte vara ett av de offren som på tv-serier. Jag är snabb, det har jag alltid vetat men frågan är om jag är snabbare än honom. Jag sprang tillbaka den vägen jag hade tagit hit, om en buss kom skulle jag kunna ta den tänkte jag. när jag närmade mig busshållplatsen igen så trodde jag att de hade tappat bort mig. Men lite visste jag om att de kom i skåpbilen efter mig. Mitt hjärta slog snabbare och jag visste inte vad jag skulle göra.
Hellre att de kör på mig än att jag går med de.
- VI BEHÖVER HENNE LEVANDE, skrek en av de.