Icecold love

Kapitel 40

När bältet var av så började han dra ner gylfen på byxorna försiktigt. Men de sekunderna kändes som evigheter, då jag slets upp bit för bit och bara ville att det skulle vara över. Plötsligt så tog han ett hårt tag om mina axlar och puttade mig så hårt mot stengolvet att jag nästan svimmade. Mitt hjärta fortsatte gå sönder bit för bit och hela min kropp ville lägga av. Jag ville inte känna något längre jag ville bara stänga av alla känslor, för bara på det sättet skulle jag kunna överleva det som håller på att ske.

Hans händer började röra sig överallt på min kropp men jag kunde inte göra motstånd. Mitt huvud ekade av slaget och mitt bröt brann så mycket att jag ville dra ut mina revben. Jag kunde inte andas eller dra efter luft när han var över mig, det kanske var för hans tyngd men kanske för något annat. Han lade sina händer på mina byxor och slet de, men jag kunde inte låta honom röra mig, jag kunde inte låta honom förnedra mig. Jag började sparka och slå på honom men han skrattade, det skrämde upp mig ännu mer än vad jag var.

När han försökte stoppa mitt motstånd så ramlade det sista hopp jag hade från hans ficka. Hans pistol, om jag bara kunde nå den så skulle jag lyckas ta mig ut. Jag sträckte min hand så mycket som det gick men den var för långt bort, jag hade inte mycket tid kvar innan han skulle tvinga sig själv på mig. Jag sträckte min fot åt den och förde den närmare till min hand. När jag äntligen fått tag på den så sköljdes lättnaden över hela min svaga kropp. Jag skulle inte behöva bevittna detta idag, nej jag hade hopp. Jag spände hanen på pistolen och sedan slog jag så hårt jag kunde på mannen ovanför migs skalle. Han ramlade av mig direkt och då siktade jag pistolen mot honom. Jag gick försiktigt upp och kliade mitt rufsade hår.

- GE MIG DIN FUKCKING MOBIL NU! Skrek jag på mannen som nyss försökt ge sig på mig.

- Du vågar inte skjuta, lägg ner den bara, sade han.

- Jag har gjort det innan så varför inte göra om det? Den här gången så förtjänar personen det! Skrek jag helt allvarligt på honom. Jag svor åt mig själv att sätta ett skott i hans ben om han inte gav mig mobilen.
Plötsligt så började han röra sig närmare mig och jag kunde inte låta honom övermanna mig igen.

-  Kom inte en cm närmare, ge mig mobilen och nycklarna annars skjuter jag, skrek jag en gång till med min skakade hand på avtryckaren.

- Jag tror inte på dig, sade han och tog ett till steg.

- Jag varnade dig din bitch, sade jag innan jag track på avtryckaren och satte ett fint skott i hans ben. Han släppte ett högt skrik och började skaka av att få syn på blodet.

- Ge mig nu, nästa skott är i din panna, skrek jag på honom. Nu kunde jag se rädslan i hans ögon och hur han började forma respekt för mig. Men det han inte vet är att jag aldrig kan såra han så mycket som han sårat mig.

- okej, ta de lungt, sade han och kastade nycklarna och mobilen åt mitt håll.

Jag tog tag i de snabbt och sprang mot dörren, jag låste upp den snabbt och kom ut på ett trapphus. Jag låste dörren efter mig och sprang ner för trapporna. När jag kom ut på gatan så tog jag fram mobilen och knappade in Danis nummer. Mitt hjärta slog hårdare och hårdare för varje signal som ringde. Komigen Dani, snälla svara. Min hjärna skrek efter honom så mycket att jag nästan började drunkna i mina egna tankar. Men plötsligt hörde jag telefonsvararen och vaknade upp till liv igen.

Jag tryckte på stänga av knappen och ringde om, men fortfarande inget svar. Fan tänk om han inte förstod koden, tänk om han är där de ville ha honom. Tänk om Dani är i fara, tänk om de kidnappar honom och gör som de gjorde med mig. Dessa förfärliga tankar fick mig att tappa balansen, men innan den hårda asfalten fångade mig så kände jag ett par starka armar runt mig. Jag öppnade ögonen försiktigt och såg ett blyfritt ansikte.
- Vem är du? Frågade jag helt snurrig.