The Vampires

Kapitel 2.

Stefan's POV*
Jag gick försiktigt upp för dem tre små trappstegen till Taylor's hus. Jag la min knutna hand mot dörren som var gjort av trä och knackade några gånger. Stegen innanför dörren kom allt närmare och dörren ryktes upp och jag såg Taylor's mamma.
"Hi Stefan." Sa hon och log emot mig.
"Hi miss. Lockwood. Is Taylor home?" Frågade jag med ett leende som strök sig över mina torra läppar.
"Yes. Uppstairs, come in." Svarade hon och lät mig gå in.
"Thank you miss. Lockwood." Sa jag innan jag lämnade henne i hallen genom att gå upp för trapporna. Dörren in till Taylor's rum stod på glänt, jag knackade försiktigt medan jag långsamt öppnade den.
"Taylor..?" Jag klev in i rummet och tittade mig omkring. Mina ögon fastnade på en skugga i hörnet av hans rum.
"Taylor..are you here?" Frågade jag och stängde dörren efter mig.
Skuggan vände sig om och jag såg Taylor's svullna ansikte.
"Oh, Stef. It's you. I thought you were someone else." Sa han och gick emot sin säng. Han flyttade på sin dator som satt på sängen och satte sig ner.
"How are you?" Frågade jag och satte mig bredvid honom.
Han vände sitt huvud emot mig.
"I have never been so broken before like I am now." Svarade han medan en tår försiktigt lämnade hans tårfyllda öga.
"I'm sorry, Tay. I really abhor all this drama." Sa jag och tittade ner i mina handflator.
"You don't say. Have you talked with Elena?" Frågade han och vände bort huvudet.
"I have not talked to any of them since they got together."
"Oh..sorry about that. Elena have changed a lot since Katherine was here."
"Really?"
"Yes. Bonnie called before and cried because Elena had screamed at her and you know."
"When?!"
"About 10 minutes ago." Jag svarade inte utan lämnade rummet och Taylor på bara några sekunder.

Bonnie's POV*
Jag öppnade upp dörren och smällde snabbt igen den. Jag drog av mig skorna som jag ställde intill väggen och lämnade hallen.
Jag gick ut i vardagsrummet och satte mig i soffan med mobilen i handen. Jag väntade på något men jag visste inte vad.

~Flashback~
"Stefan..I have something I need to tell you.." Jag svalde hårt.
"Sure, what?" Frågade han med ett leende på sina ljusrosa läppar.
"It's about Damon and Elena." Han nickade.
"I saw them today, together. Not normally like friends, they kissed." Jag svalde hårt när jag såg att leendet på hans läppar långsamt tynade bort.
"Did they kiss? Damon and Elena? Bad joke, Bon."
"I am not joking, Stefan! Damon kissed Elena..." Nästan skrek jag. Hans ögon tittade allvarligt in i mina. Dem gröna ögonen förvandlades snabbt till röda och hans ansikte visade ilska.
"I am going to kill him!" Skrek han och skulle precis springa iväg när jag greppade tag i hans arm.
"No Stefan! Elena didn't stop him, she continued!"
Han stannade upp. Hans ögon blev till normala och hans ansikte blev till ett normalt igen.
"Did she..continued? Did she don't stop him..?" Frågade han sorgset och tittade ner i marken. Diskret torkade han några tårar som rann ner för hans kind.
"I'm so sorry Stefan. I just wanted you to know, if Elena wouldn't tell you I mean.." Sa jag sorgset och greppade tag i hans hand som livlöst vinglade bredvid hans ben.
Han tittade upp och mötte min blick.
"Emh..I should go home I think...Thank you." Han drog sin hand ur mitt grepp och lämnade mig ensam hallen igen.
~Flashback ends~

"Bonnie!" Jag skakade snabbt på huvudet och tittade upp. Där stod Stefan med en orolig blick.
"Oh, hi." Sa jag och tittade ner igen.
"What's wrong?" Frågade han och satte sig bredvid mig med blicken riktad mot mig.
"I was thinking about the day when I told you about Damon and Elena. I broke your heart.." Svarade jag och kände skuldkänslorna krypa längs med ryggraden.
"Bonnie, you didn't. You helped me. You have helped me through this, you didn't broke me." Svarade han och tog min hand i sin.
"Did I help you?" Frågade jag snabbt och log.
"Yes." Han log och snart låg hans läppar tryckta mot mina.
Han släppte ifrån och tittade djupt in i mina ögon.
"I can't describe how much I love you, Bonnie." Viskade han och lutade sig bakåt.
Jag log emot honom.
"I need to go home.." Sa han och reste sig.
"But when do you come again?" Frågade jag snabbt.
"I call you." Var det sista han sa innan han lämnade mig ensam i lägenheten.