The Vampires

Kapitel 22.

Jag låste upp badrumsdörren och öppnade den på glänt. Genom en liten springa tittade jag ut för att se om Stefan inte var där vilket han inte var. Jag slog upp dörren och tog ett steg ut från badrummet och stängde sakta dörren bakom mig.
"Bonnie.." Jag vände mig hastigt om och såg Stefan nästan stå över mig.
"Leave me alone!" Skrek jag och knuffade undan honom. Jag sprang snabbt in på rummet och stängde den bakom mig. Jag ställde mig mot väggen och gled sakta ner så jag satt på golvet med tårarna forsandes ner för mina kinder.
Jag la huvudet i mina händer och grät vilt. Dörren öppnades.
"Bonnie, I want you to know that I didn't marry you because if taking away my feelings for Elena. My feelings for you are real but I miss Elena" viskade han och satte sig på huk framför mig. Jag tittade upp på honom.
"I don't blame you, Stefan. I only thought that I would have a normal life with a marriage who would last forever but it was just a dream that never comes true.." Jag torkade bort några tårar som rann längst med min kind. Han bet sig i underläppen.
"I know, hun. But maybe we aren't meant to be together. Maybe God wanted to test us, he thought we we're supposed to be together but no" han la mjukt sin hand över min och smekte den med sin tumme. Jag drog sakta bort handen och ställde mig upp. Han gjorde det samma. Han tog mina händer i hans och böjde sig mot mig men stannade några millimeter från mina läppar när ytterdörren öppnades. Jag drog ur mina händer ur hans grepp och lämnade sovrummet.
Jag gick ut i korridoren som ledde mig köket där Damon var. Han tittade storögt på mig innan han la sina armar om mig.
"I thought you wouldn't come" viskade jag i hans öra och snyftade. Han svalde hårt.
"Why wouldn't I?" Viskade han och släppte greppet om mig. Jag skakade på axlarna. Jag vände mig om för att gå till hallen när Stefan stod framför mig.
"Are you leaving?" Frågade han kort. Jag nickade.
"Why?" Jag rynkade pannan.
"Stefan, you lied to me in two and a half year about your feelings for me and Elena and you're asking why I leave you? It's hilarious" skrattade jag och gick förbi honom ut i hallen. När jag kom ut i hallen kände jag hur någon greppade tag i min handled och vände mig emot sig.
"How do you know that I lied?" Sa han och svalde hårt med några tårar som lämnade hans vattenfyllda öga. Jag svalde hårt. Jag hade inget bra svar på det.
"Because you always talked about how much you didn't like her relationship with your own brother" svarade jag och kände hur mina ögon fylldes av tårar. Han svalde igen och tittade ner i golvet.
"And you said that we weren't meant to be together. Why don't you kill me instead of hurting me?" Frågade jag rakt. Jag såg hur Damon's blick trängde sig igenom min själ när han kom ut i hallen. Stefan skrattade till och kollade upp på mig.
"You're psychotic bitch" viskade han och flinade. Jag kände ilskan komma krypande längst med min ryggrad och jag höjde handen som träffade Stefan's kind.
"You're psychotic killer" sa jag innan jag vände på klacken och lämnade huset med Damon springandes efter mig.

Väl ute på parkeringen stannade Damon mig genom att greppa tag om min handled.
"What?" Sa jag och vände mig emot honom.
"Bonnie, I'm so sorry about all this. I don't think Stefan thinks clearly now when you broke up with him, he's just defending himself-"
"Damon, stop talking. Stefan has ruin all this and the only one he can blame this on is himself" sa jag och vände på klacken. Det ända som behövdes just nu var ett papper & en penna sen skulle allt återgå till det normala och jag skulle fixa allt med Elena.
Med Damon bredvid mig och min väska i handen log jag stolt med huvudet högt och lämnade Stefan bakom oss.