The Vampires

Kapitel 15.

Stefans POV*
Jag sparkade undan stenen framför mig så den studsade iväg långt från mig.
Jag gick förbi ett gammal hus vid en grusväg jag tagit in på när jag stack iväg. De gamla huset hade en skapt ljus röd färg med svart tak. Dörren stod ostadigt på glänt och var svart men såg sliten ut eftersom färgen har gått av här och där. Jag sprang fram till dörren och öppnade den. Den gav ifrån sig ett gnisslande irriterande ljud.
Det var alldeles mörkt där inne och man såg ingeting. Jag tog ett steg in i huset och bakom mig hörde jag hur dörren smälldes igen. Jag vände mig om och försökte få upp den men efter några minuter insåg jag att det var lönlöst.
Jag vände mig om igen och tittade in i mörkret, jag såg absolut inget men jag rättade mina steg och gick fram i mörkret. Snart hördes ett ljud som om någon gick där inne och jag kände paniken söka sig längst med ryggraden.
"Eh, hello. Someone here?" Ropade jag svagt men inget svar. Försiktigt gick jag vidare in i mörkret och snubblade på något så jag föll mot marken.
"Auch!" Kved jag och la handen på mitt knä. Jag drog upp mobilen ur fickan och satte på ficklampan.
Jag lyste på knäet och såg att de blödde lite men de gjorde inte så mycket.
Snart hördes stegen igen och jag lyste mot mörkret men inget där.
"If it's someone here it's better you tell me" sa jag högt och lyste med ficklampan. Jag lös med ficklampan som lös upp en dörr. Jag ställde mig upp och gick fram till den. Jag kände på handtaget, det var öppet. Jag öppnade upp den på glänt och märkte att det var ljust där inne.
Jag tittade in och såg att Jeremy stod där med en tjej framför sig, jag slog upp dörren.
"Jeremy!?" Sa jag irriterat och gick in i rummet.
Han vände sig snabbt om mot mig med en förskräckt blick.
"Oh, hi Stefan. What are you doing here?" Frågade han och kliade sig i nacken.
"It's me who should ask you that, Jer" röt jag och gick fram till honom. Han tog ett steg bakåt.
"You can go, Lin" sa han mot tjejen bakom honom. Hon nickade och lämnade oss snabbt ensamma i rummet. Jag tog tag i Jeremy's tröja och lyfte upp honom i luften.
"Why are you here and why didn't you help me when you heard me falling?" Röt jag. Han svalde hårt.
"Because I couldn't. We're not friends, Stef. Since you've broke up with Elena we lost the contact" svarade han och jag ställde ner honom på golvet igen. Jag släppte greppet om hans tröja och tittade chockat på honom.
"Look at the truth, Stef. You love Elena, you never loved Bonnie and you won't do that either"
"Stop saying that! I love Bonnie, I would never ever using her for getting my feelings for Elena go away, never! Why is it so hard for you people seeing me happy for once!? What's the problem!" Skrek jag mot honom och han ryggade bakåt.
"I know it's weird seeing me with Bonnie but when Elena was with Damon behind my back Bonnie was there, she listened to me when I was sad and she was standing behind me when I needed her. She made me laugh, she made me happy. I fell in love with that girl and I can't do anything about it. She's the one I want to grow old with, she's the one that understands me to 100%" berättade jag och Jeremy nickade förstående.
"I know, Stef. I understands you, I really do" svarade han och log.
"Let's get out of here" sa han och skrattade till. Jag log och följde efter honom ut ur huset.