The Vampires

Kapitel 27

Jag ställde ner foten på första trappsteget och fortsatte upp på det andra. Jag lyfte min knutna näve och bankade på den vita dörren ett par gånger innan jag lät handen falla bredvid mitt ben igen. Jag hörde tydliga snyftningar inifrån huset och jag bankade på dörren återigen tills jag hörde stegen komma emot dörren. Låset for upp och dörren öppnas, det är Caroline.
"Kol, come in" sa hon sakta och flyttade sig ifrån dörrhålet så jag kunde komma in. Jag nickade samtidig som jag klev in i hallen. Bakom mig stängde Caroline dörren och låste den snabbt innan hon fortsatte ut i köket. Jag drog snabbt av mig mina skor och gick efter Caroline.
"What happens?" Frågade jag snabbt när jag kom ut i köket. En suck lämnade Carolines läppar och hon vände sig emot mig med armen vilande mot väggen.
"Bonnie is crying because..because of you. Because of everything, Kol. It's not a long time ago her mother left and she don't want you to leave her either" svarade hon kort och tittade ner i golvet innan hon lyfte blicken igen och fortsätte.
"She's afraid of leaving Mystic falls and at the same time she's afraid of letting you go" Hon ändrade ställning och la armarna i kors över bröstet. Hon tittade på mig med en sorgsen blick. Jag öppnade munnen men fick inte ut några ord, det förblev ett mellanrum mellan mina läppar då Caroline vände sig mot vasken och fyllde ett tomt glas med vatten. När glaset var halvfullt stängde hon kranen och gick förbi mig ut från köket. Jag rörde inte mig från platsen jag stod, jag kunde inte lyfta benet så jag förblev stilla. Några sekunder senare kommer Caroline ut i köket igen.
"You should really talk to her" sa hon lågt och satte sig ner vid köksbordet. Jag nickade svagt och vände mig emot dörrhålet, jag gick ut från köket och gick ut i en liten korridor som jag följde till ett rum med dörren på glänt. Jag kikade igenom den lilla springan och såg att Bonnie låg på sängen med blicken emot fönstret. Jag la min knutna näve mot dörren och knackade löst innan jag öppnade upp dörren och klev in i rummet.
"Bonnie" sa jag lugnt och stängde dörren bakom mig. Jag vände mig om mot sängen igen och gick fram till den. Bonnie lyfte försiktigt upp huvudet och såg på mig.
"Oh, Kol" sa hon och snyftade. Jag satte mig på sängkanten och tittade på henne.
"Why are you crying, love?" Frågade jag och lyfte min tomma hand. Jag lät mina fingertoppar nudda vid hennes kind och röra sig neråt mot hennes haka och uppåt mot örat.
"I don't know what do to, Kol, I love you but I'm not ready to leave the city I was born in, I will never be" snyftade hon och drog bort blicken från mig. Några få tårar lämnade hennes ögon igen och rann mer längst med hakan. Lätt strök jag mina fingertoppar mot hennes kind igen och strök bort hennes hår.
"I love you, Bonnie. If you want to stay here, I'll stay with you" viskade jag emot henne och böjde mig mer. Hon vände sitt ansikte upp mot mig så hon såg mig in i ögonen.
"I'll never let you get hurt" viskade jag emot henne innan mina läppar kraschade mot hennes. Jag tryckte mig emot henne och hon la sina armar om min nacke. Sovrums dörren flög upp och både jag och Bonnie hoppade till. Det var Klaus som öppnat.
"Ops, sorry but Kol can you come a little" sa han snabbt och log svagt emot oss. Jag tittade ner på Bonnie innan jag reste mig upp från sängen och gick ut från sovrummet med Klaus.
"What?" Fräste jag när dörren bakom mig stängdes.
"We need to leave, Kol" sa han irriterat och blängde på mig.
"No, I can't. Bonnie needs me" röt jag och vände ansiktet mot dörren. Han himlade med ögonen och vände sig om och lämnade mig ensam kvar.
Jag kunde inte lämna Bonnie, nej. Nej jag kan inte det. Hon behöver mig!

Snart 900 läsare, tack alla! Jag älskar er allihopa väldigt mycket, tack för att ni läser och alla fina kommentarer. Blir så glad! ❤️