The Vampires

Kapitel 14.

Elena's POV*
"Getting married? Are you kidding me?!" Skrek jag samtidigt som jag gick runt i en ring mitt i rummet med handflatan på pannan.
"I'm sorry, Elena. If I could do anything for you I would do it, I swear" sa Caroline för att lugna ner mig vilket inte hjälpte. Jag satte mig ner på sängen och la huvudet i händerna.
"Thanks, Caroline. Really but I think it's great for them that they are getting married. Me and Stefan is over and I need to let go" svarade jag. Hon nickade försiktigt. Utan att säga något mer lämnade hon rummet och ytterdörren öppnades med stängdes lika snabbt igen. Jag torkade bort några tårar som lämnat mina ögon och tittade ner på mina händer som låg ihop knutna i knäet.
"I'm sorry, Elena" hörde jag en röst säga mjukt. Jag tittade bort mot fönstret och där satt Damon. Jag svalde och torkade bort en tår som sakta glidit ner på min kind. Han reste sig från fönsterkarmen och gick fram till mig.
"I'm so so sorry about Bonnie and Stefan and that I make you so unhappy" sa han och satte sig på huk framför mig. Jag svalde hårt.
"Damon, I haven't said that you make me unhappy. It's because of you I want to deal with all this. Klaus and Caroline is together, Bonnie and Stefan. Everything, but the end of the day it's only you I want to wake up beside in the morning" berättade jag och la mina händer på hans som la på mina knän. Han log snett, jag log också.
"What's happening in here?" Både jag och Damon ryckte till och tittade mot dörren där Alaric stod och kollade på oss.
"Haven't you heard?" Frågade jag snabbt och han ryckte bara på axlarna.
"Bonnie and Stefan are getting married" jag snörvlade och tittade sorgset ner på Damon.
"Oh..I didn't expect that from Stefan" svarade han och gick in i rummet. Han satte sig bredvid mig i sängen och såg sorgset på mig.
"But I have Damon and that's enough for me" snörvlade jag och log emot Damon som fortfarande satt hukad framför mig. Han log och tittade generat ner i golvet innan han svarade.
"I won't go anywhere and you know that, Elena" jag nickade med ett leende på läpparna. Alaric tittade bekymrat ner på Damon men log svagt innan han reste sig och lämnade rummet. Jag tittade sorgset efter honom men vände snabbt tillbaka blicken när jag märkte att Damon också hade lämnat rummet. Fönstret stod öppet och den kalla vinden blåste in i rummet. Jag tittade ner i golvet och snart började tårarna rinna ännu en gång och denna gången kunde jag verkligen inte stoppa dem.

Damon's POV*
Jag drog upp dörren och klev in i hallen innan jag hårt slog igen den.
"Take it easy!" Hörde jag någon ropa från vardagsrummet. Jag gick ut från hallen in i vardagsrummet där Stefan satt med ett glas i handen.
"Why did hurt Elena with your marriage? You know how much she still loves you" sa jag argt och pekade på honom. Han tittade förvånat upp på mig.
"I don't understand why it is so hard to understand that I've moved on! Elena means nothing to me but Bonnie does!" Skrek han och for ur soffan.
"Why did you even tell Elena about the marriage?!" Skrek jag åt honom.
"I want you two to feel the pain I did when you betrayed me! Why is it always me who are the bad guy? You have never been nice to me, Damon. Elena haven't been honest to me either, let me do what makes me happy!" Skrek han och de blev tyst i rummet.
"I never thought it would be so wrong to be happy for once.." Han lämnade mig ensam i rummet. Jag kände hur ilskan bubblade i ådrorna. Jag tog en tom flaska i handen och drämde ner den i golvet. Han hade rätt, så jävla fucking rätt!