Blodmåne🇸🇪

24. Chevonne

Lördag 3:e November

Klockan är inte mer än halv åtta, ändå har natten belägrat huset. Världen utanför fönstret består av dis och mörker. Ungefär som min skalle.

Köksbordet är mitt privata fängelse. Jag stirrar ned i matteboken, på de planlösa uträkningarna som ringlar längs sidorna. Efter en timme känns hjärnan som överkörd av en ångvält.

Bakom min rygg slamrar mamma omkring med grytor och disk. Pappa sitter bredvid mig med en kaffemugg, lika tålmodig som alltid. När jag upprepar samma misstag för femte gången sätter han ned kaffet och skjuter tillbaka stolen.

- Var har du tankarna, tös? Är det något som bekymrar dig?

Jag skrapar pennan mot tumnageln, och resterna av sönderskavt nagellack. Mercury Frost, med hälsningar från Liz.

Jag får inte Will Marley ur skallen, jag får inte betyg i matte, jag får inte luft när du behandlar mig som en barnunge.

Pappa knäpper händerna i knäet. Han kommer att vänta ut mig, så jag suckar och slår ihop matteboken.

- Ok, det är en sak. Jag fyller år på fredag.

En usel halmdocka, men han nickar.

- Jag minns. Hur vill du fira?

- Ingen aning, säger jag med blicken stint fäst på nageln. Vet inte om nitton är något att fira.

- Det bestämmer du själv. Jag vet att mor din har vissa planer, men det är din födelsedag. Du avgör.

- Det var något nytt.

Pappa betraktar mig tyst. Han nappar sällan på mina utslängda krokar, vilket får mig att framstå som en tjurig snorunge. En välkommen distraktion i form av en bön från Mari lyser upp mobilen. Tydligen vill hon och Liz ut igen, Last Hope den här gången. Inte mitt förstahandsval, men bättre än en helkväll begravd i andragradsekvationer.

- Jag packar ihop, muttrar jag. Ska träffa tjejerna. Tack för hjälpen, Pappa.

- Inget att tacka för, tös. Vi fortsätter imorgon. Se till att du har telefonen på ikväll, och ring om du behöver körning.

Jag sväljer ett par beska kommentarer, samlar ihop papper och penna och flyr uppför trappan.

⎯⎯⎯⎯⎯☽☾⎯⎯⎯⎯⎯

Last Hope är en snedknullad mix av neondisco och antik tempelfetisch. Kolonner, fejkmarmor och nakna skulpturer samsas med glitterdraperier, glow sticks och ett dansgolv i regnbågsfärgade schackrutor.

Av någon obegriplig anledning är styggelsen Noxwoods hetaste inneställe. Den milslånga kön utanför entrén kostar en timme av mitt liv. Inträde och garderob landar på vår samlade vikt i guld, och när vi äntligen når baren är prislistan långt över min smärtgräns. Ett glas kranvatten kräver att jag pantsätter min avkomma i tre led framåt. Till slut ledsnar jag och bränner hål i plånboken med en Vodka Lime.

Intill mig guppar Maris röda lockar i takt till musiken. Svettfukten i luften förstörde hennes ansträngningar med plattången redan efter fem minuter.

- Snälla Chey, säger hon med en hundvalpsblick mot regnbågsrutorna. Bara den här låten?

Jag tvingar på ett leende.

- Dansa med Liz. Det är lugnt, jag lovar.

Mari känner mig bättre än att insistera. Hon och Liz försvinner i vimlet, upp på det blinkande dansgolvet. Discokulor i alla storlekar täcker taket, och rökmaskinen går på högvarv. Ett stroboskop från helvetet fulländar tortyren. Eftersom jag inte har råd att döva mina vargsinnen vänder jag ryggen till.

Ganska snart får jag sällskap av två människokillar. De bjuder på sprit och kör stafett i att överösa mig med dödskallemärkta komplimanger. Omkring midnatt börjar andragradsekvationerna därhemma se riktigt inbjudande ut.

Mest för att ha något att göra tar jag en tur till baren, och ångrar mig snabbt. Antalet gäster har exploderat. Klubben är en labyrint av varma kroppar, alla lukter kväver mig. Som gubben i lådan dyker Människa Nr. 1 upp med en immig drink i handen. Heter han Dave?

- Isbjörn till dig, snygging, ler han galant. Du gillade väl Vodka och lime?

En bismak av havsvatten lurar i bakgrunden, så jag halsar spriten i tre klunkar. Killen skrattar, och tar min fria hand. Längs vänsterarmen trängs en rad tvinnade läderband och festivalbevis. Det solblekta surfarhåret rimmar dåligt med somrarna häromkring. Blinka en gång, och strandsäsongen i Noxwood är över.

- Respekt, tjejen. Du dricker som en hel karl. Dansa?

Eftersom jag börjar bli disig följer jag med honom ut på de regnbågsfärgade neonrutorna. Ingen kan säga annat än att jag är smidig som en åsna.

Tio minuter senare gör golvet piruetter under fötterna. Jag vacklar för att ta stöd mot DJ-båset, men missar grovt och rasar in i Dave. Hans vita leende tappar konturerna och flyter ihop med ansiktet.

Tankarna rör sig motsträvigt. Vad fan händer? Ett par glas däckar inte en skiftare, jag kan svepa en liter Tequila och gå på lina efteråt.

Dave lutar sig närmare.

- Hoppsan. Du har visst fått mer än du tål, tjejen. Kom, vi tar lite luft.

Jag skakar på huvudet, och spyr rakt ut över golvet. Det avskräcker honom inte från att lägga en solbränd arm om min midja.

- Vakterna portar dig om du ställer till en scen. Jag tar hand om dig, lita på mig. Nu går vi.

Mina protester drunknar i musiken. Han är bara en människa, ändå orkar jag inte göra motstånd när han bogserar mig genom folkmassan. Världen är en dimma, alla linjer rinner i och ur varandra. Jag är vagt medveten om entrévärden som vinkar förbi oss, om föraktfulla blickar från gästerna i kön.

Skillnaden i luften berättar att vi har lämnat klubben. Krispig kyla är välkommet efter bastun innanför dörrarna.

- Vänta, sluddrar jag. Stanna. Mobilen. I garderoben.

Greppet om min midja hårdnar. Musiken och skratten reduceras till bakgrundsbrus i takt med våra steg. Plötsligt går det upp för mig att han styr bort från Last Hope, in i en av tvärgränderna. Mörklagda hus sluter upp på båda sidor, och skapar känslan av en tunnel. Inga människor, inga gatlyktor.

Jag harklar mig för att hitta en röst.

- Släpp mig.

- Visst, snygging. Alldeles snart. Kom, jag kör dig hem. Bilen står runt hörnet.

Dave rör sig målmedvetet allt längre in i skuggorna. Han luktar fränt av svett och adrenalin. Vad fan håller han på med?

- Hör du dåligt? halvskriker jag. Släpp!

Han tar ett hårdare tag om mina höfter, rycker och drar tills jag kräks igen. Över hans märkesbyxor den här gången. Ändå släpper han mig inte.

- Du överreagerar, tjejen. Jag är inte farlig, jag vill bara...

Exakt vad han vill får jag aldrig veta, eftersom han tystnar som om tungan slitits ur munnen på honom. Jag klipper med ögonen. En enorm gestalt tornar upp sig likt en mur framför oss. Hjärndimman tätnar, men killens storlek och vittring sätter ett ansikte på den suddiga figuren.

Verkar som om vargskiftaren från Wills Dojo har talang för att dyka upp i dolska lortgränder.