Blodmåne🇸🇪

12. Conor

Måndag 20:e Augusti

Meera väntar på mig i hallen. Ingen förskärare den här gången, men blicken hon ger mig är värre. Hon knäpper händerna framför sig, vrider fingrarna för att till sist slå armarna om kroppen. Luften är tryckande, som inför ett åskväder. Det är tydligt att hon stålsätter sig lika mycket som jag.

- Conor, vi behöver prata.

Vi behöver prata. Tre ord som aldrig har betytt något positivt i mitt liv.

Jag lämnar mina skitiga skor på hallmattan, och lutar mig med ryggen mot väggen. De urtvättade blodspåren på tapeten hjälper till att sätta stämningen av förestående katastrof.

- Ok. Vi pratar. Vill du börja?

- Efter dig. Berätta om Hank Jameson.

Sanningen fastnar i halsen, men aldrig i helvete tänker jag ljuga för min punkarälva. När jag inte säger något nickar hon ett par gånger. De stora, gröna ögonen blir ännu större.

- Som jag trodde, då, säger hon lugnt, trots att tårarna ritar mascararänder över kinderna.

- Jameson gick för långt, jag sa nej. Är det vad du tror?

- Är det vad du vill?

Jag drar handen över ansiktet med en lång suck.

- Jag vill aldrig göra dig olycklig, det är allt jag vet.

- Verkar som om jag gör dig olycklig också, mumlar hon. I alla fall stänger jag av dig, jag insåg det idag. Jag har blockat dig sedan...

- Sedan ett år tillbaka?

Det förbjudna ämnet skär som en blixt genom tolv månader av tystnad. Meeras tårar droppar ned på plastmattan. Min varg morrar åt mig att gå till henne, att hålla om min lilla människa, men jag tvivlar på att hon vill ha mig nära. Så jag kör ned händerna i fickorna och knyter nävarna.

- Säg det rakt ut, bara en enda gång. Ge mig en chans att äga den här jävla skulden innan den sliter sönder mig. Det var mitt fel. Mitt fel att jag satte en skiftarunge på dig, mitt fel att du förlorade henne ensam.

Meera snörvlar, och torkar sig på tröjärmen.

- Säg inte så, Conor. Vi var två om att sexa ihop en bebis. Och en av fem graviditeter slutar i missfall, det händer hela tiden.

- Jag kan statistiken, avbryter jag. Det gäller inte oss. Jag är en skiftare, du är en människa. Våra siffror är åt helvete, nittionio gånger av hundra. Jag var inte klok som tog den risken. Och jag borde ha varit hos dig när du behövde mig.

- Du jobbade, stora killen. Vem som helst kan missa ett samtal, det är inte därför jag stänger av dig.

Jag väntar på en förklaring, och Meera fuktar läpparna. Varför ser hon så nervös ut?

- Sanningen är att du stänger av mig också, säger hon svagt. Ditt liv har märkt dig ganska illa, och jag kommer inte innanför dina murar längre. Du har så mycket sorg och ilska i dig.

Ett jävligt trasigt skratt bryter sig ur min mun.

- Håll dig ur min skalle om innehållet plågar dig, säger jag strävt och släpper nycklarna på hallbordet. Jag har aldrig vräkt över min skit på dig.

- Du har aldrig pratat med mig om din skit heller, slänger hon tillbaka. Om din far, din styvfar, och alla andra som har skadat dig.

Onödigt hårt trycker jag upp dörren till köket. Jag måste andas, få utrymme. Tyvärr följer Meera efter.

- Conor, jag ser vad du bär på, viskar hon. Jag förstår.

- Att du gräver i mina minnen betyder inte att du förstår, lilla du.

Alla rester av färg lämnar hennes redan bleka kinder. Jag knyter nävarna om diskbänkskanten, och sluter ögonen.

- Du har vägrat prata i ett år. Jag har aldrig pressat dig, inte en enda gång. Är det så svårt att visa mig samma hänsyn? Somligt angår inte dig.

Ett långt, snyftande andetag bakom min rygg följs av tystnad. Jag samlar mod, och vänder mig mot henne.

- Jag har aldrig fattat varför du valde mig, Meera. Du förtjänar så mycket bättre. Jag vill vara värd din tid, jag försöker så inihelvete. Jag skulle dö för dig, men jag vet inte vem jag ska föreställa för att du ska bli lycklig. Jag känner inte igen mig själv längre.

- Inte jag heller. Varken dig eller mig, eller oss. Vi brukade skratta. Vi var lika, samma.

Hennes röst är kvävd av återhållen gråt. Jag tar sats för att få loss orden, men Meera hinner före.

- Kan vi laga det här? Finns det någon väg tillbaka?

Ett underligt lugn sänker sig över mig. Jag skakar på huvudet.

- Det har gått för långt, vännen.

Meera slår handen för ögonen. Dammen brister, tårar forsar fram under de smala fingertopparna. Axlarna skälver, som om gråten inte får plats i hennes kropp.

- Snälla, hickar hon. Du får inte försvinna, utan dig har jag ingenting kvar. Du behöver inte prata med mig, jag bryr mig inte om vad du gör med Hank Jameson. Ligg med vem du vill, så länge du finns i mitt liv.

Hade jag något vett i skallen så skulle jag hålla avstånd. Jag har inte ens tvättat smaken av Jameson ur munnen, men jag står inte ut med att se henne så jävla övergiven. När har jag brytt mig om vad som är vettigt?

Tyst sträcker jag ut armarna. Meera snubblar in i min famn, och landar tungt med kinden mot mitt bröst. Jag stryker hennes vitbleka hår, medan snyftningarna långsamt ebbar ut.

- Conor? Vad händer nu?

Inte fan vet jag, jag har tappat fotfästet i tillvaron. Ändå kupar jag handen försiktigt om hennes haka.

- Det ordnar sig, vännen. Jag försvinner aldrig för dig, men det här måste vi igenom på var sitt håll. På andra sidan helvetet är vi fortfarande lika, samma. Jag lovar.

- Jag tror dig, mumlar Meera. Antar att jag bor hos Jack medan jag letar lägenhet.

- Jag flyttar, lilla du. Behåll lägenheten, behåll allt.

- Nej. Jag kan inte andas luften här utan dig.

Små, tunna händer sträcker sig upp mot mig, och jag lyfter henne från golvet. Hon begraver ansiktet i mitt hår, som så jävla många gånger förut.

- Dra åt helvete då, vargen, viskar hon och klamrar sig fast om min hals. Vi möts på andra sidan. Gör vad du måste, så att vi kan vara vänner igen.

- Samma, punkarunge.

Hur kan det här vara rätt, när det gör så förbannat ont?