Blodmåne🇸🇪

40. Conor

Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Sju minuter, och min stridsmoral går på ångorna. Skallen värker sönder, sekunderna hasar fram i ultrarapid. Atmosfären i lokalen har krälat upp ur helvetet. Åskådarna river i ringrepen, klänger på utsidan podiet och tjuter rakt ut.

Hank sänder ett ögonkast över axeln.

- Passa ryggen, mumlar han mellan tänderna. Tätt med tillhyggen nu.

Jag sveper med blicken över hopen. Grova kättingar glittrar i strålkastarljuset, och en handfull basebollträn reser sig mot taket. Rävjäveln Renard har slitit metallbenet av en barstol, och dirigerar stridsropen om att krossa min skalle.

Snabbt backar jag ett par steg in mot mitten. Hank sänker rösten ytterligare.

- Börjar bli dags för ridå. Jag ger dig utrymme, du avslutar. Ingenting personligt, minns du?

Mot alla odds lyckas jag hålla käft. Visst, Hank däckade Dmitri utan att bli svettig, och jag är en örfil ifrån att somna. Ändå löper min beskyddarinstinkt amok. Vargen i mig vill servera segern på ett guldfat, hellre än att slå ut Hank Jameson i en låtsasfight. När i helvete gjorde mina prioriteringar den U-svängen?

Svaret flyter upp till ytan i form av ett bleknat minne. En sommargata i Wolf's Cross, en oväntad kyss. En natt som tvingade mig att öppna ögonen.

Jag låter minnesbilderna sjunka till botten av hjärnan, och fokuserar på mannen framför mig. Uppenbarligen står mina tankar textade i pannan, för hans lena ton erbjuder inget förhandlingsutrymme.

- Noxwood är din arena, alltså tar du första pris. Jag litar på dig, Conor. Gör mig inte besviken nu.

Så sänker han garden en aning, och lyfter hakan. Bara en millisekund, men min knytnäve träffar klockrent. Hanks ben slaknar, kanvasen skälver när hans tunga kropp faller baklänges. Skallen studsar en gång, sedan tippar ansiktet åt sidan.

Publikens vrål exploderar mellan väggarna, samtidigt som bekanta röster skär genom larmet. Åren i Wolf's Cross virvlar bort och försvinner. Plötsligt är jag en snorunge igen, den eviga förloraren som lyfts ur skiten av välmenande beskyddare. Hur många gånger har flocken räddat mitt arsle?

Jag håller fokus på Hank, när Craig Molloys dova åskmuller fyller lokalen.

- Showen är slut, mina herrar. Dags att bryta upp. Omedelbar avmarsch, byggnaden ska vara tömd inom T minus sextio sekunder.

I ett trollslag ersätts publikens vildsinta vrål av spänd tystnad. Mobbstämningen är bruten, idioterna har kommit av sig. Knappast förvånande, ingen hamnskiftare i Noxwood vill stöta sig med Craig. Hans metoder får Pappa Alfa att påminna om Mary Poppins.

Som en ivrig skolpojke räcker Renard upp stolsbenet, och får en nick till svar.

- Han då? gläfser han och viftar åt mitt håll. Hayes valde sida när han satte sekretessen på undantag. Vad säger era flocklagar om att han släpade hit en människa?

Jag stirrar stint på Hanks ansikte, räknar ärren vid hans tinning. Satan, jag borde ha ryckt skallen av Rävhelvetet när jag hade chansen.

Craigs rovdjursblick bränner mig i nacken, men tonfallet är lika opersonligt som de blygrå betongväggarna.

- Frågan är noterad. Fyrtiofem sekunder tillgodo. Räkna med trettio för att nå utgången.

Orden bryter status quo, och utlöser en massrusning mot korridoren. Dånet av fötter i trappan tonar bort, dörren slår igen med en skarp smäll. Kaos ersätts av en trevande tystnad.