Blodmåne🇸🇪

9. Conor

Måndag 20:e Augusti

Strax efter halv nio kliver jag in på Jamesons gårdsplan. Fåglarna sjunger över de gråskitiga skrothögarna, nattens duggregn har nästan torkat bort ur grästovorna.

     För första gången är dörren till verkstaden stängd. Jag dumpar ryggsäcken i gräset och knackar på. Inget svar. Med en suck tar jag i handtaget. Dörren gnisslar upp, lukten av diesel och spolarvätska slår emot mig när jag kliver in i dunklet. Ett snarkande ljud drar min uppmärksamhet till skrymslet bakom en av lagerhyllorna.

     På en madrass i hörnet ligger Jameson utsträckt på rygg, naken, med en hålig filt över höften. Bröstkorgen höjer och sänker sig i jämna andetag. Ett par använda kondomer och en flaska Whiskey skymtar under filten. Inte vet jag vem eller varför han knullar i verkstaden, och jag har inget emot att dö ovetande.

     Han visar inga tecken på att vakna, så jag går närmare och sparkar till madrassen.

     - Lever du?

     Jameson blinkar ett par gånger, innan han rullar över på sidan.

     - Tydligen, gäspar han och stryker det sandfärgade håret ur ögonen. Fan, är klockan så mycket? Antar att du har jobbat undan utan mig.

     - Visst. Har du nycklarna till släpkärran?

     - I skåpet.

     Han reser sig, och filten rasar av honom. Hans hårda kuk svajar när han sträcker sig mot taket i ännu en gäspning. Muskelspelet i hans kropp fångar mig för en sekund, innan jag vänder mig bort.

     - Jag kör ett par varv till tippen. Sparar du på säckarna utanför förrådet?

     Han släntrar förbi mig, och hamnar i morgonljuset som faller in genom de dammiga fönsterrutorna.

     - Vad tror du? Hiva lådan med innerslangar också. 

     Jag börjar gå, men han sätter ut handen mot lagerhyllan och spärrar vägen. Trots att han inte rör en min uppfattar jag det tvära humörskiftet. Ingen dåsig lättsamhet skyler över att han har mig inträngd i ett hörn.

     Sakta löper hans pekfinger längs min käke, och resterna av knivhugget. De blå ögonen är lika skarpa som rösten är len.

     - Slant du med rakhyveln, Hayes? Eller har du råkat in i något hälsofarligt? 

     Luften är tät av något jag inte riktigt får tag i.

     - Min ensak, svarar jag tonlöst.

     Jag väntar med blicken rakt fram, tills han sänker armen.

     - Ditt val, lilla vän. Jag är här om du behöver någon som har din rygg.

     Utan att se på honom tränger jag mig förbi. Hans ord följer mig ut genom dörren.

     - Månsamling nu på fredag, hela flocken uppe vid Last Cliff. Fundera på saken.

     I nästan en timme lastar jag skrot, slår av fastrostade bultar, släpar dunkar med spillolja och slangar diesel ur ett jävla vrak. Målinriktat tunnelseende fungerar, så länge jag har sysselsättning.

     Inte förrän jag står redo med handen på släpkärran går det upp för mig att nycklarna hänger kvar i skåpet. Och skåpet är i verkstaden, hos Jameson.

     Jag drar av handskarna och lutar ansiktet i ena näven. Tummen nuddar det halvläkta ärret. Jag kan inte få ihop bitarna som ledde till att Meera knivhögg mig. Vad fan hände egentligen?

     Tanken på min lilla punkarälva gör så jävla ont. Hennes leende brukade lyfta mig från marken. Nu bär jag vikten av hela vårt förflutna på mina axlar. Allt osagt, allt förbjudet, allt smärtsamt vi aldrig tar i.

     Ljudet av en slägga mot metall inifrån verkstaden för mig tillbaka till nuet. Jag suckar och sparkar till släpkärran. För varje dag som går glider kontrollen sakta men säkert ur mitt grepp.

   Hur länge kan jag fortsätta såhär?