Blodmåne🇸🇪

23. Will

Fredag 2:a November

Adrenalinet brusar genom kroppen när jag sätter nyckeln i låset till Wills Dojo. I en ansträngning avstår jag från att se mig över axeln. Mekaniskt tänder jag ljuset, dumpar ryggsäcken och vädrar ut. Efter en vecka bär det fortfarande emot att gå i närheten av sandsäcken. Vem kunde ana att sju timmars förnedringsstryk sätter spår som inte går att skura bort med klorin?

Jag har tävlat en del genom åren, med blandade resultat. Vanligen skakar jag av mig den mentala sidan av en förlust rätt snabbt. Blåmärkena når sällan djupare än hud och muskler, även om det svider när domaren höjer motståndarens arm.

Men evigheten med Idioten var ingen tävling. Fan, det var inte ens en fight. Ingen domare, inga ronder, inga regler. Bara silvertejp och hans knytnävar. Jag förlorade inte den natten. Jag var en förlorare.

Knackningen på dörren sluter mina ögon, en vansinnesreflex jag förbannar ända från tårna. När började jag blunda mig ur hotfulla situationer?

- Hallå?

Den svala rösten får mig att slappna av. Leendet är rentav äkta när jag vänder mig om. Chevonne Hayes står på tröskeln, med en svart tygväska över axeln och en oväntat besvärad min.

Jag ser förbi henne, men hon verkar vara ensam. Tydligen fångar hon upp mina tankar, för hon gör en svävande gest runt grottan.

- Är jag tidig?

- Du är först och sist, Miss Hayes. Det är du och jag som står för träningsmoralen ikväll.

Hon sänker blicken till sina fötter.

- Du har väl bättre saker för dig än att hålla pass för en deltagare. Vi ses, Mr. Marley.

När hon vänder för att gå höjer jag rösten efter henne.

- Vem ska sparka in min röv om du fegar ur?

Hon stannar mitt i steget, och snurrar tillbaka på tåspetsarna. Leendet påminner om en unge på julaftonsmorgon, även om tonen är fortsatt likgiltig.

- Du har en poäng. Antar att jag får offra mig.

Jag följer hennes rörelser när hon ställer ifrån sig tygväskan intill väggen.

- Har dina kompisar övergett dig, Prinsessan?

Chevonne rynkar näsan i en grimas.

- Tvärtom. Jag duckade en Halloweenfest på campus. Collegefyllon och uppkåtade vampyrkopior är inte min tekopp.

- Samma här, säger jag med ögonen på dörren. Stänger du efter dig, tack?

Hon snurrar den långa flätan mellan fingrarna, och tar några bonussekunder till att syna mitt ansikte.

- Mörkrädd? Eller stänger du ute någon speciell?

Lillsessan kan lägga ihop ett och ett. Ok, det logiska hoppet vinner inga världsrekord; efter Idiotens betalningspåminnelse ser jag ut som modern konst. Lyckligtvis har jag svart bälte i att le på beställning.

- Halloween. Bäst att vara försiktig.

- Jag är rätt van vid monster, säger hon och slår igen dörren med en smäll. Du kan gömma dig bakom mig om Stora Stygga Vargen knackar på.

- Där blev du dagens favoritelev. Vill du välja musik?

- Bestäm du, det är din dojo. Hierarki är väl en kink för sådana som du?

- Sådana som jag?

- Jag har sett Karate Kid, Mr. Marley. Flera gånger.

Jag vet inte hur hon bär sig åt, men det är svårt att vara uppgiven i hennes sällskap. På bara ett par minuter har skuggorna bleknat.