Blodmåne🇸🇪

18. Will

Tack till underbara Superbeasty för skylten till Wills Dojo!🌟

Två månader senare

Fredag 26 oktober

Neonskylten fräser som ett visset tomtebloss över ingången till Wills Dojo. Bokstävernas dödskamp är obehagligt symbolisk för hela min verksamhet. Om kontraktet stod i mitt namn hade jag skruvat ned skiten för länge sedan. Som det är har jag bara ett handslag på att Idioten inte slänger ut mig, eller höjer hyran ännu mer.

     Jag låser upp, och låter dörren stå öppen för att släppa in syre. Tio Wunderbaum dinglar längs ett naket kopparrör i taket, men de kämpar i uppförsbacke. De tunga betongväggarna konserverar svettlukten efter tusentals pass. Brottarmattan av modell sämre begagnad bidrar till stanken, likaså mittsarna och sandsäcken. Fan, om mina kunder använde UV-lampa skulle jag åka in på livstid för brott mot smittskyddslagen.

     En blick på klockan upplyser om att jag har mindre än tjugo minuter på mig innan nästa klass börjar. Kvällens enda klass. Efterfrågan på kurser hos mig har tunnat ur rejält, sedan en pundare rånade två av mina självförsvarsdamer utanför dojon.

     Att flytta verksamheten skulle antagligen hjälpa upp affärerna, men Moment 22 skrattar mig rakt i ansiktet. Inga kurser, inga pengar. Inga pengar, ingen lokal – varken i slummen eller innerstan.

     Jag rotar runt bland papperna i kontorsdelen; en fuktskadad klaffbyrå intryckt i städskrubben. Slutligen lyckas jag gräva fram kontaktuppgifter för kvällens deltagare. Elizabeth James, Marian Gray och Chevonne Hayes.

     Kursstart med tre gymnasietjejer som vill lära sig sparka röv betyder två timmar av fnitter och fumlande. Kan det bli bättre?

     Musiken är avgörande. Inte för hardcore, men tillräckligt metal för att småflickorna ska invaggas i känslan av att de är osårbara. Jag trycker sladden i högtalarna, och vänder mig mot harklingen bakom min rygg. Verkar som om tjejerna är tidiga.

     Den storväxta gestalten i dörren ger mig nästan hjärtattack. Han lutar sig mot väggen, med armarna korsade över bröstet. Flinet får mig att skära tänder.

     Helvete. Idioten är tidig, och jag är förbannat sen. 

     Medvetet långsamt sträcker jag ut kroppen, innan jag släntrar mot honom. Skitstöveln ska inte tro att jag är skraj. Ok, rättelse. Han behöver inte veta att han skrämmer skiten ur mig. Vanligen är jag inte skuggrädd, men den här killen är förbannat obehaglig.

     Mannen i dörren följer mig med blicken, tills jag stannar framför honom, precis utom räckhåll. Då drar han ena handen genom sitt mörkblonda hår, och lägger huvudet på sned.

     - Se där. Jag började bli orolig för dig, Will. Det var länge sedan du svarade på mina samtal. Lite för länge sedan. Har du hälsan i behåll?

     Jag pressar fram ett leende. Jag är allt annat än liten, men min hyresvärd ser ut att äta ryssfemmor till frukost. Tyvärr backar han upp utseendet, och spöar mig när jag missar avgiften för lokalen. Ironiskt, med tanke på att mitt affärskoncept går ut på att använda motståndarens styrka till min fördel.

     - Allt bra på mitt håll, säger jag lätt. Kul att se dig, förresten. Visste inte att du var i stan.

     Han rullar lite med axlarna, och flinar när jag stelnar.

     - Den tiden i månaden, sensei. Du ligger efter, och mitt tålamod börjar tryta. Dags att slanta upp, annars. Fyll i resten själv, och lägg på duktigt med ränta.

     - Jag förstår. Verkligen. Men saken är den, att jag har en kurs om fem minuter. Det är dåligt för affärerna om kunderna ser mig få stryk i min egen dojo. Dåligt för dig också, med andra ord.

     Ett tyst skratt rullar som åska genom luften.

     - Hur du löser finanserna är ditt problem. Tvinga mig inte att statuera exempel. Har du något åt mig?

     Jag nickar ett par gånger.

     - Visst, absolut. No problemo. Duger det med imorgon?

     Han mönstrar mig uppifrån och ned.

     - Vi stämmer av när du har lekt färdigt, säger han milt. Jag har sett mellan fingrarna länge nog. Du får mig att se vek ut, lillgrabben.

     - Du ska få dina pengar. Handen på hjärtat, heder och samvete.

     Dämpade röster hörs utanför den halvöppna dörren. Min hyresvärd blinkar åt mig, och vänder för att gå.

     - Jobba hårt. För din skull.

     Jag sätter tummen i luften. Han hejdar sig på tröskeln, med handen på handtaget. Uttrycket i de blå ögonen sänder en kall rysning längs min rygg.

     - Du kommer inte att få fler chanser av mig. Uppfattat?

     Inte en sekund tvivlar jag på att han menar allvar. Den här killen är livsfarlig.

     - Uppfattat, ekar jag nästan löjligt snabbt. Tacksam för förståelsen, och allt det där.

     Hans ryggtavla försvinner samtidigt som småtjejerna droppar in i lokalen. Pulsen har inte riktigt landat än, men jag slätar ut ansiktet och klistrar på jobbleendet. Glad, trygg, glimten i ögat – jag kan sälja rollen i två timmar för att minska skuldhavet med en droppe.

     Livet leker som fan.