Blodmåne🇸🇪

32. Chevonne

Torsdag 8:e November

Noxwood har gått man ur huse en vanlig, sketen torsdag. Där jag trampar fram längs huvudgatan omsluts jag av kashmirrockar, klackande stövlar och håruppsättningar. Ett myller av kryddiga dofter fyller luften utmed restaurangstråket. Serveringarna pulserar av liv, Biopalatset osar popcorn och Knockout Bar har sportkväll. Vrålen tyder på att hemmalaget leder episkt. Eller så förlorar de, inte fan vet jag.

Det skulle vara skönt att smälta in bland människorna, att förstå reglerna och glida under radarn.

Efter promenaden från Wills Dojo är mina Converse slaskiga och iskalla. Jeansjackan är inte heller något förstapris en kulen novemberkväll, men kläder efter väder är mitt sista problem nu.

För tusende gången snurrar tiden tillbaka till en regnig augustidag i Wolf's Cross. Metodiskt rabblar jag igenom tankeleden, som om jag löste ekvationer med Pappa.

ZombieConor + vittring av okänd karl = fastighetsägaren i Undangard (+ Will)

Ikväll har en variabel klarnat, men X och Y samsas inte med mina hypoteser.

Minnet av Wills blåslagna ansikte dyker upp för min näthinna, och jag stönar tyst. Hans reaktioner i dojon sa mer än ord, ändå vet jag att han har kommit billigt undan. För vargskiftare betyder obetalda skulder en omärkt grav, och lilla Sockerchocken har tre månadshyror på sitt samvete. Fan, han kunde lika gärna ha lagt en snorloska i hyresvärdens mun.

Ungefär här börjar min problemlösning svikta. Logiken i att vargkillen spöar Will är glasklar, även om jag inte tycker om det. Men bara Gud vet vad han gjorde för att få Conor att gråta hjärtat ur sig. Det tog veckor innan jag kände igen spillrorna av min bror, och misstankarna som krälar in i hjärnan gör mig illamående.

Detaljen att hyresvärden räddade mig från Dave är svårplacerad. Jag vet inte om han handlade i egenintresse, eller om han helt enkelt inte gillar människor. I vilket fall får han inga stående ovationer för att han avstyrde en våldtäkt. Även en trasig klocka visar rätt ett par gånger om dagen.

I ett försök att tänka rationellt återgår jag till matematiken. Såvitt jag minns är det tillåtet att ändra i ekvationsleden, om man gör samma sak på båda sidor om likhetstecknet. Tyvärr hittar jag ingenting rimligt att addera. Åtminstone inget klargörande.

Mitt i mina räkneoperationer ringer mobilen. Instinkten skvallrar om vad som väntar redan innan jag tittar på skärmen. Med hjärtat i halsgropen trycker jag tummen mot grön lur. Pappas röst detonerar en känslobomb inom mig. Trygghet, skam, rädsla, och mest av allt sorg. Sorg över att göra honom besviken, sorg över att jag är för stor för att gråta ut i hans knä.

- Gott att höra dig, tös. Hur har du det?

Jag biter mig hårt i underläppen. Helvete, varför blir jag alltid stum i hans närvaro? Som att prata matte med min mattelärare, eller franska med en fransman. Underläget tömmer mig på mod. Tungan knyter sig, orden kommer inte ut.

Pappa fortsätter, lika lugn som alltid.

- Jag har tänkt mycket på dig, ska du veta.

- Jaha.

- Jag bytte ett par ord med bror din häromdagen. Maura och jag är oroliga. Vi skulle gärna träffa dig, men Conor säger att du behöver tid för dig själv. Stämmer det?

Jag snörvlar mot jackärmen, som den idiot jag är.

- Spelar det någon roll? Du lyssnar ju inte på mig.

- Jag lyssnar nu. Vad kan jag göra för dig? Jag hör att du gråter, barn lilla.

- Fattar du dåligt? Jag vill vara ifred, ändå ringer du. Och jag är inget barn!

Mitt tonfall stiger tills jag vrålar i luren. Han tiger, och jag tar tillfället i akt.

- Du bestämmer inte över mig längre. Jag är vuxen, jag kan ta egna beslut och jag väljer själv vem jag hänger ihop med.

- Jag hör, säger han stilla.

Fortfarande lika behärskad. Pappa brusar sällan upp. Alfa behöver inte vråla och härja som en högljudd valp. Men fan ta mitt liv, om jag ändå ska bli utslängd kan jag lika gärna avsluta med en storslagen katastrof.

- Jag har träffat någon, skriker jag med ovärdig grinröst. En speciell någon. En människa. Jag skiter i vad du tycker, och mamma och flocken. Han är min, bara min, och ni kan dra åt helvete allihop.

Innan han svarar slänger jag på luren. Sedan växlar jag till flygplansläge.

I flera minuter blir jag stående i den tilltagande blåsten med mobilen tryckt mot bröstet, gråthulkande och patetisk. Ingen känsla av triumf följer på min fega reträtt. Snarare antiklimax, och en ekande tomhet. Förr eller senare måste jag möta konsekvenserna av vad jag har gjort, men inte än. Inte nu.

Inte utan att springa till storebror och gnälla som en jävla barnunge.