Blodmåne🇸🇪

10. Meera

Måndag 20:e Augusti

Jag låter jobbtelefonen försvinna ned i det vadderade kuvertet. Dubbla tejprader, som om det vore Mike Callahan jag skickade till Heta Fröjders postbox. Kassörskan kostar på sig ett leende när hon tar emot försändelsen. Jag blixtrar ett tillbaka, och betalar för frakt plus en lakritsglass.

Ute i solen skalar jag pappret av glasspinnen. Ensam på parkbänken är jag en ö bland människor och monster. Conor flyttar skrot hos Jameson, Jack har varit på långkörning i över en vecka, och fler vänner har jag inte. Så jag njuter av min glass, och vetskapen om att jag har väst obscena ord till främlingar för sista gången.

När jag slickar lakritsresterna av pinnen skuggas solen av en spenslig figur. Jag gömmer mig bakom mitt impulsiva men väldigt avsiktliga leende. Oftast är min gränslösa persona tillräckligt för att omvärlden ska dra sig undan. Att se glad ut och fortsätta framåt funkar inte varje gång, dock.

Mike bär samma kläder som sist, möjligen lite lortigare. Det blonda håret glänser i solskenet. För att vara en potentiell mördare ser han rar ut. Askungen, innan gudmor och bibbedi-boo.

Jag klappar det flagnande träet bredvid mig. Mitt leende sitter som cementat.

- Det här stalkandet börjar bli löjligt. Så snygg är jag inte.

Märkligt nog är det lättare att behålla lugnet nu än häromnatten. Kanske har med tidpunkten att göra. Mörkret gör alla skräckfigurer tiofalt värre.

Mike Callahan besvarar min invit genom att sjunka ned på bänken.

- Du är söt som en silkesdocka, säger han galant och lutar sig mot ryggstödet. Men jag är nog skyldig dig en ursäkt. Skrämde jag dig sist?

- Var inte det poängen?

- Aj, då. Jag var kanske för entusiastisk. Jag ville bara visa mig intresserad. Tillmötesgående, du vet.

- Genom att spionera på mig? Snoka reda på min hemadress?

Han ser en aning skuldmedveten ut, och jag vrider om ishackan ytterligare.

- Din telefonterror sätter spår, Mister Mike. Jag knivhögg Conor när han kom hem i fredags. Av misstag, förstås. Jag trodde han var du.

Mike stirrar på mig. Att han verkar skärrad gläder mig.

- Törs jag fråga hur dramat slutade?

Med en grimas gnider jag bulan i pannan.

- Ingen blev allvarligt skadad. Men tänk dig för. Det kommer att kosta dig att förfölja mig. På ena eller andra sättet.

- Förlåt, sötäpplet, säger han skamset. Jag förstod inte att du blev så rädd.

Jag lägger huvudet lite på sned. Det låter som om han ber om ursäkt för en snattad tvättstugetid.

- Du har en del kvar att lära om socialt samspel, Callahan.

- Jo, tack. Det har jag hört förut. Jag är episkt osmidig med folk.

- Årets underdrift.

Han suckar tungt.

- Ok, jag är värdelös. Inte farlig, dock. Jag lovar och svär. Bara för spontan för mitt eget bästa. Kan du inte läsa tankar i telefonen, förresten?

- Varför tror du att jag kan läsa tankar? frågar jag i normal samtalston, samtidigt som jag tuggar på glasspinnen.

Mike flackar lite med blicken.