Blodmåne🇸🇪

5. Conor

Fredag 17:e Augusti

Jamesons gårdsplan är en jävla katastrof. En labyrint av bilar i olika stadier av förfall leder fram till ett frostsprängt tegelhus. På sina håll har stenarna spruckit från a till z, och fogarna gapar efter murbruk. Rostiga oljefat, cyklar, gamla brädor och löst skrot fyller upp mellanrummen mellan huset och bilvraken. Verkstaden är i aningen bättre skick. Första intrycket är kaos, men tydligen har han ett system i galenskapen.

Under veckan som gått har jag jobbat undan en del bråte, kört tur och retur till tippen fler gånger än jag vill räkna, och sorterat ut användbara reservdelar. Fortfarande ingen risk att jag blir arbetslös inom den närmaste framtiden.

Jag tog för givet att Jamesons vana att jävlas med mig skulle spilla över i rollen som arbetsgivare, men än så länge har han hållit låg profil. Inga pikar kring mitt privatliv, åtminstone inte på arbetstid.

När jag hivar upp ett par regummerade skitdäck på släpkärran kliver Jameson ut ur verkstaden.

- Slut för idag, Hayes. Tiden går fort när man har roligt. Ta med dig bilnycklarna och kom in till mig ett tag.

Jag drar av mig arbetshandskarna, och torkar svetten ur pannan.

- Vad vill du?

Han vänder tillbaka in i halvmörkret. Över axeln ropar han:

- Byta ett par ord. Det gör inte ont.

Jag slänger handskarna på kärran. Jävla idiot.

Verkstaden är samma råtthål som vanligt. Trångt, dunkelt, med stanken av bensin som en slöja i luften. Jameson står lutad med ryggen mot en arbetsbänk längs väggen. Han kröker fingrarna i en uppmaning.

- Jag bits inte, lilla vän.

Sakta går jag mot honom. Stämningen är udda, något klickar inte riktigt. Ett par meter bort stannar jag, och han korsar armarna över bröstet.

- Du har gjort ett bra jobb här. Håller du ut en vecka till?

Jag vet inte om han driver med mig, så jag nickar bara. Han drar näven genom håret, och verkar leta efter en öppning.

- Jag kan inte linda in detta, Hayes. Ta det som du vill. Jag har varit med ett tag, jag märker att något stör dig. Är du ok?

- Min ensak. Dra av på lönen om jag gör bort mig. Är vi färdiga?

Han gör en avfärdande gest.

- Du hade fått tydlig feedback om du misskötte jobbet. Den biten är inga problem. Har du fem minuter?

- Trettio sekunder.

Han skrattar tyst för sig själv.

- Ok. Jag fattar mig kort. Vi är några stycken som ska upp till Last Cliff ikväll. Issy, Lyall, Mack, Neely. Och jag. Ingen Alfa. Du är välkommen, om du inte har planer redan.

Jag sänker blicken till det dammiga betonggolvet. Hans ord eldar under konflikten i mig. Det han erbjuder är ett blekt eko av flockgemenskap, men jag börjar bli utsvulten. Och visst, jag är inte dummare än att jag begriper att han har någon baktanke. Fan vet vad. Fan om jag bryr mig.

Jamesons röst får mig att rycka ur tankarna.

- Jag håller käft om din lilla häxa, om det gör någon skillnad.

Jag öppnar munnen för att slänga tillbaka att skillnaden är hans utslagna tänder, men ingenting kommer ut. Jameson småler, som om han vet vad som rör sig i min skalle.

- Bor du kvar på Granlow Road?

Jag böjer huvudet i en kort nick, för trött för att ifrågasätta hur han vet var jag bor. I den här hålan finns inget utrymme för privatliv. Han rätar på ryggen och börjar torka oljan av händerna med en näve trassel.

- Då säger vi så. Jag hämtar upp dig omkring halv åtta.

- Ska jag ta med något? Mat, dricka?

- Du är min gäst, lilla vän. Jag bjuder.

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Last Cliff ligger en bit upp i vildmarken som omger Wolf's Cross. Inga människor på mils avstånd, bara skog och mossiga klippor från urtiden.

Min varg vaknar till liv när vi når Jamesons gäng. Två kvinnor, två män. Gissningsvis är de jämnåriga med honom, omkring de trettio. Jag dröjer lite i bakgrunden medan de utbyter hälsningar. Visst, jag känner igen dem, men i det här sammanhanget är jag en utomstående.

Lyall nickar åt mig. Ingen skulle kalla oss nära vänner, men vi stod ett tag i dörren på Club Bones tillsammans.

Jameson halsar ur en flaska med tvivelaktigt innehåll.

- Gör dig av med omdömet, Hayes. Sedan kan du bygga en eld och röka bort de förbannade myggen. Se det som ett inträdesprov.

Utan att invänta svar kastar han åt mig buteljen. Alkoholprocenten måste vara rätt nära hundra. Inte mig emot. När jag halsat en tredjedel slänger jag tillbaka flaskan och börjar samla ved. Lyall följer med, och tillsammans får vi ihop en bra hög. Han täljer småflis till tändvirke, jag knäcker grenar.

- Visste inte att du umgicks med Hank, säger han och räcker mig en näve flis.

- Jag jobbar åt honom.

- Du jobbar inte nu.

Jag tiger och bryter av en gren på mitten. Lyall ser forskande på mig.

- Ta inte det här på fel sätt, Hayes. Du är en bra kille, jag har inget emot dig. Men jag har känt Hank länge. Du är ute på djupt vatten där, riktigt djupt vatten.

- Jag jobbar åt honom, upprepar jag tonlöst. Det är allt. Jag lägger mig inte i vad han gör, så länge han betalar min lön.

- Visst, säger han med en axelryckning. Glöm det.

Jag rätar på mig och ser honom i ögonen.

- Vad vill du ha sagt?

Lyall tvekar, innan han skakar på huvudet och reser sig.

- Ingenting. Du gör som du vill.

Jag sitter kvar och matar lågorna som försiktigt letar sig fram mellan flisorna, tills flammorna slår upp mot skymningen. Lukten av eld och fuktig nattskog väcker något ursprungligt inom mig, en sida som jag har tryckt undan jävligt länge.

Bakom mig dyker Jameson upp. Han slänger åt mig flaskan igen, och drar av sig tröjan.

- Min varg behöver röra på sig. Jag blir borta tills vi har en glöd.

Eldskenet dansar över hans breda rygg, lockar fram skuggor som mejslar ut varje fördjupning. Ett fingerbrett ärr i nacken rinner ned över vänster kappmuskel, blekta tatueringar täcker bröstet och ena armen.

Han vänder sig till hälften om, och lyfter på ögonbrynet.

- Ska du med, Hayes?

Jag rycker på axlarna, och börjar klä av mig. När jag knäpper av mig jeansen skiftar han och försvinner in mellan trädstammarna. Jag blir stående några sekunder, omsluten av träd och himmel, innan jag låter min varg ta över. Han är lika otålig som jag.

Fyra tassar landar i mossan, sedan slänger jag bak huvudet i ett ihåligt ylande. Någonstans mellan träden ekar Jameson mitt rop.

En bit faller på plats inom mig. Bara till låns, men ändå. Just nu är livet enkelt.