Blodmåne🇸🇪

33. Conor

Torsdag 8:e November

Mustangen mullrar fram till 37 som ett vinglande fyllo. V8:an under huven är törstig så inihelvete, och de nerslitna hjulupphängningarna är inte många mil ifrån kollaps. Ungefär som min ekonomi. Inom kort lär jag få bära omkring biljäveln på ryggen.

Utanför 37 möts jag av Beorn MacKenzie, en av få som orkar jobba dörr på en hamnskiftarklubb. Sannolikt underlättar det att han är två meter björnskiftare med ett helgons tålamod.

Att både han och hans Spiritus har tappat luktsinnet efter en hammare i bakhuvudet är ingen nackdel. Krogmixen av cigarettrök, fyllespya och rövsvett drabbar inte honom. Vi utbyter de vanliga, döda hälsningsfraserna, innan jag försvinner nedför trappan.

37 är en seriemördares våta dröm. En korridor kantad av celliknande förråd leder fram till hundra kvadratmeter betonggolv, där fuktdroppar klänger fast längs de metertjocka väggarna. Takhöjden låter mig knappt gå raklång, bardisken utgörs av en dörrskiva på två gjutna cementblock. Mitt i lokalen är boxningsringen på plats, en tyst uppmaning åt skiftarna som flockas omkring.

De goda nyheterna börjar och slutar med att ringen står redo. Ljuskillen har supit bort förlängningssladden, högtalarkabeln glappar, och vaktmästaren har skjutit i sig fultjack för en hel armé. Dessutom har fightkortet gapande luckor.

Meera lämnar sin post bakom bardisken och smyger intill mig. De smala fingrarna hakar i mina jeanshällor. Doften av vanilj som omger henne är en oas i kaoset.

- Hoppas du är på topp, Stora killen. Du har en del att ordna med.

- Inte mitt problem. Jake äger skiten, det är hans tur att leka geni. Om någon super sig efterbliven kan han ropa på mig.

Min punkarälva lutar huvudet mot mitt bröst.

- Ledsen, vargen. Jake och Lolita drog till Vegas för en timme sedan. Han hälsade att du har fria händer, vad det nu betyder.

Med en suck kysser jag Meera på pannan. Varför är jag förvånad? Naturligtvis sticker chefen med sin favorithora när skeppet sjunker. Jag är så jävla trött på att jobba åt idioter, men det betalar hyran. Bara att bita ihop, och dra i den ena tråden efter den andra, tills något som liknar skuggan av ordning har tagit form.

Att fylla matchkortets tomma platser på ett par timmar är en massiv huvudvärk. Inte många vill möta vår regerande mästare. Dmitri är ett monster till grizzly, minst hundrafemtio kilo i människohamn. Oftast kan han avsluta inom ett par minuter, men han drar ut på nöjet att nöta ner motståndarna.

Som om han känner att jag betraktar honom vänder Dmitri blicken åt mitt håll, där han skuggboxas borta vid ringen. Björnskiftaren får en neandertalare att likna en ballerina. Tättsittande ögon glimmar under mörka, tagelliknande hårstripor. Hans svällande kappmuskler spelar under t-shirtens halslinning när han höjer näven i en hälsning. Grizzlyn vaktar strax under människoytan, och omvandlar varje ord till ett dovt brummande.

- Snart smäller det, Hayes. Vad har du skrapat ihop åt mig?

- Inte mycket. Ge fan i att ha sönder leksakerna, om du vill ha nya.

Dmitri ser ut som om jag kommit på honom med fingrarna i kakburken. Så tittar han till på mig, och ett leende sprider sig i ansiktet.

- Skaderisken minskar om jag får bättre killar. Vi skulle ha riktigt roligt, du och jag. Vad sägs om att byta käftsmällar ett par ronder?

- En annan gång, off the record. Jag får sparken om jag spöar chefens gullgosse.

Dmitri flinar brett. Ingen illvilja, men han är uppenbart förtjust i tanken på att slå sönder mig.