Blodmåne🇸🇪

2. Meera

Söndag 5:e Augusti

Sakta skjuter jag kundvagnen framför mig. Jag älskar att handla, det är som att få presenter. Visst, hjärtat sitter fortfarande i halsgropen varje gång jag drar fram plånboken. 'Medges ej' var några år sedan nu, men ändå. Gammal vana, gammal rädsla.

     Jag känner närvaron innan jag kan sätta ett ansikte på blickarna som studsar mot mig. Pockande, inbjudande blickar, som alldeles tydligt tillhör någon som vill bli upptäckt. Jag förnimmer inget uppenbart hot. Snarare nyfikenhet, vilket i sin tur gör mig nyfiken.

     Närvaron tätnar när jag väljer bland apelsinerna. Mina fingrar fumlar, och ett av de gyllene kloten faller ur mitt grepp. Innan apelsinen når golvet skjuter en hand fram. Smidiga pianofingrar, färgfläckar på handryggen.

     Jag höjer blicken. Regntung sommarhimmel ser tillbaka på mig ur stora, lite snedställda ögon.

     Conors reaktion på den här killen är kristallklar i mitt minne. Ändå är jag inte rädd, kanske för att jag inte får tag i hans avsikter. Att känna in honom är som att famla i ett bottenlöst hål. Det borde skrämma vettet ur mig, men ovissheten är märkligt lugnande.

     Hans tumme nuddar vid min hand när jag tar emot apelsinen.

     - Du igen, säger jag med mitt grundaste leende. Det här måste vara en slump. 

     Ensamvargen tippar huvudet på sned. En sliten hoodie, säckiga jeans, ingen jacka. Tygskorna ser ut att hänga ihop i ett par trådar.

     - Absolut. Jag är en lydig kille, vet du. Jag vill inte göra din stora livvakt förbannad.

     Hans röst är len, med en knappt märkbar dialekt från norröver.

     - Det blir han säkert glad att höra. Vem ska jag hälsa ifrån?

     - Mike Callahan.

     - Vad har du på hjärtat, Mr. Callahan? 

     För att skapa distans börjar jag plocka ihop en påse äpplen. Hans leende glittrar mot mig i spegelglaset över fruktdisken.

     - Åh, det vanliga, du vet. Pojke möter snygg tjej, och så vidare. Har du läst den boken? 

     - Visst. Lömsk varg ofredar flicka med matkorg, den är en klassiker.

     Mike Callahan blinkar åt mig.

     - Jag föredrar min version.

     - Försöker du flirta med mig, Mikey-Mike?

     - Lika smart som du är snygg. Men jag kan bättre. Om du var en frukt, så skulle du vara en findruva. Eller ett sötäpple.

     Han låter så självsäker att jag skrattar till. Tydligen var det all uppmuntran han behövde, eftersom han lutar sig närmare.

     - Kyss mig om jag har fel, men visst lider du brist på vitamin Mike?

     Jag lägger tillbaka äpplena i hyllan.

     - Originellt. Jag ska be min pojkvän att inte slå sönder ditt ansikte när han hittar dig. Du är rätt söt.

     - Den var gammal, sötäpplet.

     - Och du är i vägen, säger jag och tar min kundvagn. Vi ses, Mikey.

     Han sveper ut med armen i en lätt bugning. Jag viker av längs gången med konserver. Halvvägs runt hörnet vänder jag mig om. Mike Callahan är borta.

     Sekunden efter skriker jag högt när en hand sluter sig om min axel. Rädslan sjunker undan när Conors trygga värme flödar över mig. Han dumpar diskmedel, toapapper och ett paket kaffe i kundvagnen, för att lägga båda armarna om mig.

     Jag försvinner i hans famn. Inte förrän nu begriper jag hur hans ord på Club Bones skakade om mig. Efter sju år är Conors värld fortfarande ett minfält för mig. Hamnskiftare, ensamvargar, flockregler – självklarheter för honom, okänd mark för mig. En närgången kille kan lika gärna vara ett monster med onda avsikter. Liv och död i varje val.

     Sakta stryker han mitt hår, tills jag lyfter blicken. Energiströmmar av glödande vrede rusar genom honom, men den mörka rösten röjer bara oro.

     - Är du ok, vännen?

     Jag kramar honom hårdare, medan jag överväger alternativen. Conor är beskyddande, milt uttryckt. Och han är inte mycket för tomma hot. Av någon anledning tar det emot att döma Mike Callahan till ett möte med min stora, varma varg. Visserligen är han osynlig för min siarförmåga, men de flesta är spöken för mig nuförtiden. Och magkänslan säger mig att Mikey-Mike inte är ett hot.

     Det går upp för mig att Conor väntar på ett svar. För att vinna tid ser jag ned i de rutiga golvplattorna. Lyckligtvis hittar han en egen halmdocka att attackera.

     - Jag vill veta om någon jävlas med dig, säger han sakta och kupar handen om min haka. Jameson, eller vem som helst. Jag tar hand om det. Du förtjänar inte deras skit.

     - Ingen jävlas med mig, stora killen. Har du tagit in posten åt Jack, förresten?

     Han rynkar ögonbrynen. Tystnaden är tung och trög. Jag har inga förhoppningar om att han ska ge upp, det gör han aldrig. Men till min förvåning låter han armarna sjunka.

     - Nej. Jag går dit imorgon. Ska vi?

     Jag hajar till, inte så mycket för tonen som för vad jag läser i hans tankar. Eller snarare, vad jag inte läser. Att mina krafter sviker mig är ingen nyhet, på sistone har jag tappat bollen allt oftare. Men när började Conor stänga mig ute?