Blodmåne🇸🇪

11. Conor

Måndag 20:e Augusti

Utan mål och mening går jag längs huvudgatan, som löper genom Wolf's Cross. Sommarkvällen pulserar av liv. Blickarna suger fast i mig där jag vandrar fram och tillbaka, medan solen dalar bakom husen.

     Jag borde gå hem till Meera, till avståndet som växer mellan oss. Åtminstone borde jag ringa. Å andra sidan har hon inte hört av sig på hela dagen. Ömsesidig radiotystnad funkar tydligen för båda.

     Busstationen är en välbekant fixpunkt, biljettluckan gapar jävligt lockande. Hur många resor mellan Wolf's Cross och Noxwood har jag suttit igenom? Timmarna på bussen är min enda respit i den eviga dragkampen mellan olika världar, båda lika kvävande. Överallt möter jag en urvattnad version av mig själv. En jävla clown utan ryggrad.

     När jag passerar busstationen för tionde gången rullar Hank Jamesons rostanfrätta van upp intill mig. Bildörren gnisslar, och smäller igen medan jag fortsätter framåt.

     Jameson kommer ikapp, och faller in i min takt. Gatlampan hittar detaljerna i den blekta tribaltatueringen över hans arm.

     - Tänker du slita ner vägarna på egen hand, Hayes? Annars har jag ett par timmar över. Du kan hänga hos mig ett tag.

     Samtidigt ringer mobilen i min ficka. Jag tar ett kliv bakåt och rotar upp telefonen. Numret får mig att haja till. Ett ögonblick överväger jag att inte svara, men vem fan försöker jag lura? Även om jag inte bor under Ruadhs tak längre, så är han fortfarande Pappa Alfa.

Med en suck trycker jag fram samtalet. Den mörka rösten får mig automatiskt att räta på ryggen.

     - Gott att höra dig, Conor. Det var länge sedan. Allt väl?

- Jag är ok. Hur går det där hemma?

     - Det går, säger han lugnt. Vi mår bra, men du saknas, pojk.

     Jag tiger, och han fortsätter:

     - Jag har vägarna förbi Wolf's Cross på fredag. Har du en stund över då? Jag behöver byta ett par ord med dig.

     Av gammal vana jagar hjärnan igenom de senaste dygnen. Fanihelvete, vad har jag gjort?

     Jamesons blick rubbar mitt fokus. Fångad mellan två sammanhang jag inte vill blanda ihop går jag med på allt Ruadh säger, och lägger på luren. Jameson iakttar mig när jag stoppar undan telefonen.

     - Hur länge har du bott hemifrån, Hayes? 

     - Hur så?

     - Bara en tanke. Du var en unge när du dök upp här första gången, men åren går fort. Åtminstone i Wolf's Cross. På hemmaplan tycks det röra sig saktare för dig. 

     Att få sanningen nedkörd i halsen är ett överskattat nöje. Jag börjar gå igen, men han hejdar mig med handen om axeln. Fingrarna bränner genom t-shirten, och sänder en värmevåg genom min kropp.

     Hjärtat rusar, tiotusen varningsklockor vrålar åt mig när jag sliter upp blicken till hans ansikte. Det glittrar till i de blå ögonen. Jag kan inte avgöra vad han tänker, men tonen är oberörd.

     - Du jobbade undan bra idag. Och man blir törstig av att grubbla. Kom, jag bjuder.

     - En annan gång. 

     Hank drar lite på munnen. Dröjande låter han två fingrar löpa från axeln, ned över min bröstkorg. Beröringen efterlämnar ett sprakande spår av fyrverkerier. Hans hand glider vidare längs min mage, tills tummen stryker över jeansknapparna. Det finns ingen tvekan i hans rörelser. 

     Han lutar sig närmare, jag står som fastgjuten i marken.

     Helvete, det här är helt fel. Inte Hank Jameson. Vem som helst, men inte han.

     Sakta för han handen innanför min byxlinning, och världen omkring förenklas till ett svartvitt brus. Hans tunga särar på mina läppar, andhämtningen landar i ett varmt moln mot min mun. Någonstans hör jag mig själv stöna dämpat. Jameson flyttar munnen till mitt öra.

     - Jag kan din sort, lilla vän, säger han milt. Jag kan ta att du spelar rebell med mig. Du har din roll, vi har en historia, och det gör ont att svälja stoltheten du lutar dig mot. Men väljer du att fortsätta här, så är det på mina villkor.

     Orden väcker mig ur vansinnet. I en ansträngning att återfå kontrollen vrider jag bort huvudet. Min röst är en hes viskning som inte riktigt bär hela vägen.

     - Jag kan inte.

     Genast backar han. Jag drar fingrarna genom håret, väger kroppen mellan fötterna för att hitta jämvikt.

     - Jag kan inte, säger jag igen. Fan. Jag kan inte.

      Han ger mig en lätt klapp över käken.

     - Inga problem, Hayes. Jag förstår. Du vet var du hittar mig när du är redo att be om en andra chans.

     - Kommer inte att hända.

     - Vi får se. Jag har inte bråttom.

     Han blinkar åt mig, och vänder tillbaka mot sin skrotbil. Jag höjer rösten efter hans försvinnande ryggtavla.

     - Har jag fortfarande ett jobb?

     Även om jag bara ser hans bakhuvud hör jag flinet.

     - Visst, lilla vän. Så länge du vill.

     För att samla mig lutar jag nacken bakåt, och andas djupt. Runt gatlyktan tävlar nattfjärilar i att begå självmord mot livets största lockelse. Sensommarluften är fortfarande mätt av Hank Jameson. Trots att jag spottar flera gånger dröjer smaken av hans tunga kvar. Jag vet inte om jag är lättad eller besviken när motorljudet från hans van tonar bort.

     Så småningom sjunker pulsen, kroppen lyder mig igen. Med huvudet böjt börjar jag den tunga promenaden hemåt, medan tankarna snubblar över varandra.

     Wolf's Cross är en jävla håla, och Jameson är en av kungarna. Allting som rör honom kommer att skvallras sönder och samman, flera gånger om.

     Hur många kommer att veta när solen går upp?