Blodmåne🇸🇪

3. Conor

Fredag 10:Augusti

Enstaka bilar rullar förbi bakom mig, men annars är övergången vid Bleak Water Bridge en bra plats för ensamhet. En bit utanför samhället, omgivet av vattensjuk skog. Ett populärt ställe för alla som vill dyka in i evigheten och aldrig vakna upp.

Jag lutar mig tungt mot broräcket. Wolf's Cross är en klaustrofobisk håla, och jag borde ha dragit härifrån för flera år sedan. Till och med älven är skitig och halvarslad. Inte ens änderna står ut i den sömniga, stinkande sörjan.

Sakta men säkert nöter den här stan ner mig. Jag behöver skifta tillsammans med vänner, andas gemenskap, springa, slåss. Isolationen förvrider mina tankar, tills jag inte känner igen mig själv längre. Samtidigt lockar det inte att flytta tillbaka till Noxwood, och min styvfars flock. Att böja nacken under Ruadhs regler skulle kväva mig fortare än Wolf's Cross.

För ögonblicket står jag med en fot i varje läger. Jag hör inte till Wintersons skara, men mina släktband ger mig flockbeskydd, om än motvilligt. Även om Farbror Jack är en omtyckt karl, så var min far en jävla idiot. Marcus Hayes förtjänar inte att bli ihågkommen, men ärr bleknar sakta.

Motorljud växer bakom mig, och jag vrider på nacken. Hank Jameson rullar upp i en halvrostig van. Jag vänder mig tillbaka mot älven. Kanske tolkar han mitt kroppsspråk och drar åt helvete, men sån tur har jag inte. Istället slår han av motorn.

Bildörren smäller igen, fem fotsteg mot asfalten, sedan lutar han sig mot räcket. Han står tyst tills jag tröttnar och harklar mig.

- Vad vill du?

- Jag bor häråt, lilla vän. Kom du för att hälsa på mig?

Jag tiger och sparkar ett par stenar över brokanten. Han ger mig en snabb sidoblick.

- Jag har säkert fel, men du tänkte väl aldrig ta ett magplask ifrån bron, Hayes?

- Inte mitt modus.

Han spottar ned i det trögflytande gyttret.

- Alfa har inte hört något ifrån din ensamvarg. Ingen förfrågan innan han klampade in på främmande revir. Så länge killen är en skugga är han lovligt byte.

Jag nickar en gång. Under oss klyvs vattenytan av en fisk som snappar efter skräddare, bunden till sitt skitiga universum. Liksom jag är fast i mitt.

I ögonvrån ser jag Jameson iaktta mig.

- Du hörde aldrig av dig om jobbet. Erbjudandet står fortfarande kvar. Om du inte har hittat något annat?

- Jag behöver inte din hjälp.

Han skakar på huvudet.

- Det är jag som behöver hjälp, Hayes. Dygnet räcker inte till. Mycket arbete, bara två händer.

- Jag är ingen mekaniker.

- Kalla det städjobb, säger han med en axelryckning. Röja upp, köra skrot.

Jag rätar på mig, och han följer efter. Vi är ungefär jämnlånga, han är tyngre. Axlarna är nästan löjligt breda. Blå ögon möter mina, och han flinar till.

- Jag ägnar mig inte åt välgörenhet. Det är jag som ber dig. Känns det bättre?

- När börjar jag i så fall?

- Helst igår. Winterson har varit på mig om att få undan bilvraken länge.

När jag tvekar gör han en gest mot älven.

- Jag har inte bråttom. Säg till när du har lidit färdigt. Vi kan hålla handen, om du vill.

Jag vänder ryggen åt honom och går mot bilen. Han håller upp dörren, och jag sjunker ned på passagerarsidan. Jameson svänger ut på vägen. Hans brunbrända, väderbitna ansikte småler mot mig i vindrutan.

Fan vet varför, men plötsligt är luften lättare att andas.