Blodmåne🇸🇪

27. Chevonne

Söndag 4:e November

Kontoret på 37 består av två stolar, ett tungt skrivbord, samt ett halvt dussin drickabackar staplade på varandra i någon sorts arkiv. Pappersdjungeln av blekta mappar och fakturor får mina mattepärmar att se pedantiska ut. Resterna av kebabpizzan som återförde mig till de levande ligger i sin kartong mitt på skrivbordet, bredvid en urdrucken flaska apelsinjuice.

     Conor står lutad mot bortre väggen, med ena näven nedkörd i fickan. Andra handen håller mobilen en decimeter från örat. Pappas röst i luren är ett avlägset brus som stiger och sjunker, medan min bror stirrar rakt fram. Emellanåt skjuter han in ett 'ja' eller 'nej'.

     Jag klamrar mig fast vid klappstolen med båda händerna när Conor flyttar blicken till mitt ansikte.

     - Chevonne är vaken. Hon ringer upp senare. Något annat?

     Pappas behärskade vrede träffar mig som en käftsmäll från andra sidan telefonen.

     - Håll tösen trygg. Mer kan jag inte kräva av dig. Vill du att jag ordnar resten?

     Min bror biter ihop tänderna. En muskel stramar i käken, men tonen är fri från känslor.

     - Jag löser det.

     - Gott. Jag litar på dig, pojk.

     För en kort stund är den susande ventilationen allt som hörs. Så stoppar Conor undan mobilen och nickar mot dörren.

     - Ska vi?

     Jag tvekar lite. Inte för att jag har något emot att ge Dave en dos rättvisa, tvärtom. Han förtjänar det, för min skull och för alla andra han har skövlat. Men uttrycket i Conors ögon gör mig osäker. Innan vi går måste jag veta vad jag ger mig in i.

     - Vad gör vi med honom?

     Min bror betraktar mig länge.

     - Ny plan, säger han slutligen. Jag kör dig hem. Idioten i kylen kan jag ta itu med senare. Ingen poäng med att du ser på.

     Allt blod lämnar mina händer. Fingrarna verkar genomskinliga mot mina smutsiga jeanslår.

     - Ser vad, exakt?

     - Vad tror du? Svinet däckade min lillasyster, för fan. Det här blir inte snyggt, och du kan fortfarande stå över.

     Jag flyger upp och får tag i pizzakartongen. Med all kraft slungar jag den mot honom, men missar med flera decimeter. Brödkanter och överblivna peperoni studsar mot drickabackarna.

     - Sluta omyndigförklara mig, du låter som Pappa! Jag är jävligt medveten om vad Dave gjorde. Det var jag som spydde upp inälvorna utanför Last Hope. Jag backar inte ur, men jag vill inte dumpa honom i en bilpress heller.

     Orden svävar som åskmoln mellan oss, tills Conor drar fingrarna genom hårtrasslet och håller det borta från ansiktet.

     - Ok. Ditt val, unge. Prata med mig, jag daltar med dig nu. Hur vill du göra det här?

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Kylförrådet är sista anhalten i en fönsterlös korridor. Längs listerna flyr en flock källarspindlar för min brors ficklampa. Deras skuggor växer i det flackande ljuset, luften blir tjockare för varje steg.

     Conor stannar framför den repiga ståldörren, och trycker tummen mot en strömbrytare. Ingen reaktion från lysröret i taket, men intill ljusknappen sitter en solkig maskeringstejp med texten belysning kallförvaring.