Blodmåne🇸🇪

26. Chevonne

Söndag 4:e November

Att vakna är en obehaglig upplevelse. Jag ligger utsträckt på en skitig madrass, i ett skitigt hörn av ett skitigt rum, kalt sånär som på lorten och en nerspydd papperskorg intill mitt huvud. Inga fönster, men en gallerlampa kastar ett spindelnät av linjer över tak och väggar. Ser ut som en källare, åtminstone av betonggolvet och det gråaktiga putsbruket att döma.

Jag blinkar för att klarna sikten, och studsar till när blicken faller på Conors lilla häxa. Hon sitter hopkrupen mot väggen bredvid mig, med de magra armarna lindade om knäna. Axlarna är uppdragna mot öronen. Hur fan kunde jag missa henne? Kanske för att hon är så blek att hon smälter in i den saltsprängda putsen.

Meera drar sig försiktigt åt sidan. Hela tiden håller hon ögonen på mig, som om hon vore inspärrad med en galning. Hon vet förbannat väl att jag inte gillar henne, hennes typ av vansinne klickar dåligt med min varg. Dessutom rotar hon i min hjärna, även om hon försöker spela oskyldig.

På armlängds avstånd erbjuder hon mig en halvfull petflaska.

- Vatten?

Jag kämpar mig upp till sittande.

- Var är jag?

- 37, säger Meera snabbt, som om det skulle förklara allt.

Tydligen märker hon att jag är helt borta, för hon skyndar sig att fylla i:

- 37 Blackbrick Alley. En källarklubb under Last Hope. Conor kastar ut fyllon här.

Hon pratar med det dammiga golvet, och undviker noggrant min blick. Kanske för att vara artig, eller så skrämmer jag henne. Ett annat alternativ är förstås att jag ser så jävlig ut att hon mår illa.

- Var är Conor?

- Han skulle kolla en sak, han dyker nog upp när som helst. Hur mår du?

Hon gör en tafatt gest, som om hon vill klappa mig men kommer på bättre tankar.

- Jag överlever, muttrar jag. Vad gör du här, förresten? Har du också övergett Wolf's Cross?

- Faktiskt. Jag fick jobb i Noxwood, säger hon med ett trevande småleende. På 37, i baren.

- Är du tillsammans med min bror igen?

Frågan är osnygg, men jag kan inte låta bli. Meera rätar lite på ryggen. De stora, gröna ögonen möter mina i tystnad, vilket är precis vad jag förtjänar.

- Visst, säger jag strävt. Inte min sak, jag fattar.

Hon skjuter fram vattenflaskan på nytt. Jag skruvar av korken och halsar innehållet i fyra drag.

Tunga, snabba steg närmar sig utanför dörren. Meeras axlar sjunker ned, samtidigt som jag kramar till om petflaskan. Genom barndomen tolkade jag min brors fotsteg uppför och nedför trappan, jag kan rytmen av hans sinnesstämningar utantill. Åtminstone inbillar mig det, tills dörrskivan slängs upp. Har jag sett Conor så här förbannad förut? 

Ett splattermönster av blodfläckar lyser mot t-shirtens vita botten, och alldeles under ytan rasar rovdjuret mot människohamnens bojor. Den mörka elden i ögonen drar i ett undangömt minne, väcker ekot av mannen som var min far innan jag blev Pappas dotter. För första gången på många år skrämmer han mig. Ändå måste jag kämpa tillbaka en barnslig impuls att sträcka armarna mot honom.

Våra blickar möts tvärs över rummet, och min självbehärskning smulas sönder. Tårarna bränner ränder över kinderna, hela jag skakar. Två sekunder senare är han intill mig, och fångar mig i en krossande omfamning.

- Jag har dig, mumlar han hest. Jag har dig, vi löser det här. Jag lovar.

Jag snyftar hjälplöst mot hans bröst. Conors närvaro förankrar mig i verkligheten. Först nu inser jag vad som kunde ha hänt – vad som skulle ha hänt – om vargkillen hade tagit sin kvällspromenad någon annanstans.

- Jag är så dum, hickar jag. Så jävla dum. Jag fattade inte.

Han kramar mig hårdare.

- Rörde han dig?

- Nej. Antar att det var planen, men din kompis dök upp. Fan, jag dricker aldrig sprit igen. Aldrig, aldrig.

Conor andas ut och sätter sig på madrassen, med ryggen mot väggen. Jag kryper ihop bredvid. Vanligen drar han sig undan när jag klänger, men nu slänger han en tung arm om mina skuldror.

- Visst fattar du att fanskapet drogade dig?

- Ja. Och?

Hans näve kramar till om mitt hår.

- Och därför håller du ögonen på glaset nästa gång. Oavsett vad du dricker. Begriper du?

Jag kan inte se på honom, jag skäms sönder. Hur i helvete tänkte jag, som hällde i mig sprit från en främling?

- Ok, säger jag med ansiktet pressat mot hans tröja. Bra tips.

Lyckligtvis säger han inget om hur hjärnbefriad jag är. Istället vänder han sig till Meera.

- Tack för hjälpen, vännen. Du hade rätt, han var kvar på Last Hope.

Jag sväljer för att bli kvitt den sura smaken i munnen, och ser från Meera till min bror.

- Vem?

Ett obehagligt leende skymtar förbi i Conors ansikte.

- Killen som spetsade din drink. Idioten snokade omkring dansgolvet med fickorna fulla av tabletter.

Orden sjunker långsamt in, och det går upp för mig att jag sitter lutad mot hans blodiga tröja. Osäkert drar jag mig bakåt. Situationen är skrämmande bekant. Det här är inte första gången Conor städar upp åt mig, och han får alltid problem efteråt.

- Tror inte det där är ditt, mumlar jag med en nick mot hans rödfläckiga t-shirt. Vad har du gjort?

Han rycker på axlarna, men tonfallet sänder en rysning längs min nacke.

- Geniet krånglade när jag tog ner honom hit. Han väntar i kylförrådet. Ska jag ta hand om honom, eller vill du?

Jag slår ned blicken medan tankarna virvlar i skallen. Att möta Dave igen känns inte lockande, men jag behöver ett avslut. Dessutom kommer svinet att fortsätta med sin hobby om jag låter honom komma undan. Så jag drar ett djupt andetag, och höjer hakan.

- Jag gör det.

Min bror flinar till.

- Lysande. Men han är inte prio ett. Ruadh har ringt ner mig så inihelvete. Dina kompisar blev nervösa när du försvann.

Min nyvunna beslutsamhet lämnar mig, och jag gömmer ansiktet i händerna. Conor reser sig och drar upp mig på fötter.

- En sak i taget. Du är tom i kroppen, allt blir jävligare då. Ät och drick först. Killen i kylen lär inte gå någonstans.