🇸🇪 "Sakta stryker han ut tvålen över mina axlar. Skummet rinner ned över ryggen, hans hand följer med.
- På tal om din roll, säger han lågmält mot mitt öra. En av oss var nykter i natt, lilla vän. Är du redo att tigga? "
➖➖🌙➖➖
En vargskifta...
I början av kapitlet testar jag ett annat sätt att ge backstory. Det går absolut bra att skippa "sagan", om man inte är nyfiken på Hank Jamesons historia. Efter ca halva kapitlet återgår vi till Conors perspektiv.
"Sagan" är inte Hanks ord; Hank berättar inte en saga för Conor när han skildrar sitt liv. Jag lämnar det samtalet åt läsarens fantasi. (Sannolikt får Conor en ganska osentimental version, med Hanks egen berättarröst. Jag föddes i Ghost Town, gruvstaden som djävulen glömde och gud pissade på...osv).
Varmt TACK till Er alla som läser! (Hoppas att Ni orkar igenom "sagan"!) /MikaMarcel ⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Vid randen av Klippiga Bergen bodde en vargvalp, samman med sin mor och far. Familjen hade inte mycket, men de hade varandra. Kärleken var värd mer än alla rikedomar, och livet var ljust och gott.
En dag fann valpen sin mor i tårar, med en skrivelse i handen. Vad som stod däri fick han aldrig veta, men från den dagen var fadern försvunnen.
Om nätterna sökte valpen svar i sina drömmar. Hade en häxmästare kastat trolldom över faderns hjärta, och fått honom att glömma sin älskade familj? Valpen förstod att det måste vara så. Kanske spreds förbannelsen även till moderns själ, utplånade ljuset i hennes ögon?
Den lille vargens femte födelsedag blev en dag att minnas. Innan solen steg upp över skogen väckte modern honom, med löftet om en ny framtid. Tillsammans lämnade de stugan vid bergets fot, för att vandra längs den magiska forsen som flöt genom bygden. Valpen fäste en maskros i hennes fläta, och hon höll hans hand hårt i sin.
Vid bron, där strömmarnas makt var som starkast, kysste modern sin valp på båda kinderna. Därefter drog hon maskrosen ur håret, och kastade sig ut på äventyr i de virvlande vattenmassorna.
Den lille vargen väntade vid strandkanten, tills fullmånen tog solens plats på himlen. Han väntade tills stjärnorna bleknade, tills gryningsljuset glittrade på de skummande vågorna. Men forsen var stum inför hans klagan, och strömmarna gav aldrig tillbaka vad de en gång slutit i sin famn.
När mörkret föll på nytt reste sig valpen från strandbrinken. Ensam vandrade han ut ur byn, följde vägen tills fötterna blödde och magen brann av hunger. Kanske skulle hans far, Äventyraren, finna honom?
I dagbräckningen mötte den lille vargen en krigsman i blå uniform. Utan rättegång spärrade Maktens Tjänare in honom i Fästningen, en strandsatt själ bland andra själar. Valpen lärde sig att hata i tysthet, med varje fiber i sin unga kropp. Och med tiden mattades lågorna i hans hjärta.
Tio år förflöt. Så en dag, när äppelträden blommade, kom en vacker prinsessa till Fästningen. Hon var skön som himlavalvet, vild som vinden, och hennes ande var hänsynslös och stark.
