Blodmåne🇸🇪

41. Will

Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Main Street somnade för flera timmar sedan, bortsett från några packade kostymkillar som samlar kraft utanför Knockout Bar. Ett par kråkor krafsar runt i en utspilld kebabrulle vid deras fötter.

Vägen till Centralstationen känns tre mil lång, och minst ett ton hemligheter för tung. Duggregnet dansar omkring oss, som om tyngdlagen har ledigt ikväll. Skulle inte förvåna mig. Världen har vänts uppochned. Är jag den sista som får ta del av skämtet, eller först på tur att få minnet utraderat?

Chevonne rör sig ljudlöst en bit ifrån mig, smyger fram längs husfasaderna med huvudet sänkt. Fuktdropparna som klamrar sig fast vid hennes kind glittrar i ljuset från gatlyktorna, och för tanken till en regnig park för inte så länge sedan.

Din hund vet att jag är farlig. Du borde vara rädd för mig.

Det börjar bli smärtsamt tydligt att hon har en poäng. Men även om hennes mysterier skrämmer skiten ur mig, så kan jag inte vara rädd för Chevonne Hayes. Alien eller inte, ikväll är hon uppenbarligen lika osäker som jag.

Tysta svänger vi runt hörnet vid 7-Eleven. Under neonskylten står en karl iförd anorak och grova kängor, och auktoriteten som omger honom får mig att vilja göra honnör. Antingen är hulkfysik ett krav i Chevonnes hemliga klubb, eller så gjorde utomjordingarna en felkalkylering när de klonade sina avatarer. Den här mannen är byggd som en titan. Det svarta håret är raggigt och grovt, hans ögon verkar glöda i dunklet.

Eftersom varken Chevonne eller jätten säger något lutar jag mig närmare, och talar lågmält intill hennes öra.

- Är vi illa ute igen?

Hon pressar fram ett leende, men ögonen är blankare än den regnvåta asfalten.

- Inte du. Det är jag som har gjort bort mig. Du har bara sett och hört för mycket.

Här väljer Gigantor att avbryta. Han tar avståndet i tre långa kliv, och kränger av sig jackan. Första tanken är att han vidtar åtgärder för att banka mig sönder och samman, men så håller han fram plagget.

- Will Marley, inte sant? Håll tillgodo.

Jag stirrar i flera sekunder, innan det går upp för mig att min bara överkropp sticker ut i november. Mina köldstela leder protesterar när jag trär armarna i de svarta tygmassorna, och Gigantor vänder uppmärksamheten mot Chevonne.

- Vad behöver jag veta, tös?

Han talar lugnt, ändå krymper hon ihop som om han ruskat henne i nackskinnet.

- Rory och Cian var på plats när vi lämnade Blackbrick Alley. De väntade in flockstöd, och vi...

- Ingenting nytt, alltså, avbryter jätten. Det räcker så.

Chevonne biter sig i läppen. Tystnaden varar i några sekunder, innan Gigantor harklar sig.

- Du har fått en del ovanliga ovänner i natt, Mr. Marley. Det ligger i ditt intresse att komma bort från öppen gata, men tills vi har rett ut hotbilden bör du inte vara ensam. Dessutom har vi ett par frågetecken att räta ut.

Nyckelorden ekar i min skalle. Ovanliga ovänner, hotbild, frågetecken att räta ut. Yup, jag har landat i ett avsnitt av X-files.

Bakom ryggen närmar sig fotsteg i en taktfast rytm. Fem män i tät formation rundar gathörnet, och givetvis ligger medellängden omkring 195 centimeter. De rör sig underligt synkroniserat, som en fågelflock där ledarens avsikter fortplantar sig genom gruppen. På rak arm känner jag igen killarna som dök upp i Blackbrick Alley. De andra tre är okända för mig.

En mörkhårig karl lösgör sig från täten och marscherar fram till Gigantor, utan att ägna Chevonne eller mig en blick. Energin omkring honom skriker officer, alltifrån det återhållna rörelsemönstret till hans uttryckslösa myndighet.

- Uppdraget slutfört, Alfa.

- Städning?

- En käftig skabbräv. Ingenting allvarligt. Jag åtgärdar problemet om attityden hotar att infektera andra fraktioner.

- Gott. Och min son?

Chevonne sträcker på sig tills hon nästan balanserar på tåspetsarna. Kompanichefens tonfall kunde ha tillhört en varulv. En monoton militärvarulv.

- Oskadd. Han avvek med Jameson från Wolf's Cross. Jaget före laget, i vanlig ordning. Han behöver påminnas om sin plats. Och sina skyldigheter.

Gigantor drar näven över ansiktet i en trött suck.

- Då vet jag.

Konversationen oroar mig, av flera skäl. Jargongen och hänsynslösheten talar sitt tydliga språk, och andra fraktioner antyder att de inte är ensamma.

Chevonne ger mig en nervös blick, som om hon väntar sig att jag ska hålla upp ett krucifix mot henne.

- Jag förstår om du aldrig vill se mig igen, mumlar hon. Men du är inte trygg på egen hand. Snälla, följ med mig hem. Sedan ska jag inte störa dig mer, jag lovar.

Hennes osäkerhet förvirrar mig. Lilla Miss Hayes är stark som Frankensteins monster, hon behöver inte fråga snällt innan hon äter min hjärna.

- Vet inte om jag är trygg någonstans efter ikväll, säger jag milt. Grundkurs i självförsvar täcker inte närkontakt av tredje graden.

- Tro mig, sensei. Ingen kommer att göra dig illa.

- Vad händer om du har fel?

Chevonne sveper luggen ur ansiktet, och det slår mig att hon inte har någon framtid som diplomat. Nävarna knyts till hårda bollar, de mörkbruna ögonen brinner med kuslig intensitet.

- I så fall dör vi båda två. Jag låter ingen skada dig, Will. Det svär jag, på mitt eget liv.

Tyngden av hennes löfte sjunker in i mitt hjärta. Förmodligen väger Chevonnes åsikter inte särskilt tungt hos Gigantor, men hennes lojalitet gör hela skillnaden.

- Du övertygade mig, Sessan. Men jag är flygrädd som fan, blir det ett problem?

En lång stund stirrar hon på mig, som om jag vore den udda i sällskapet. Sedan knycker hon på nacken, och slänger håret över axeln.

- Det är lugnt. Area 51 beslagtog rymdskeppet för oss. Numera har vi generalstaben på Redwood Lane.

Snabbt går jag igenom min mentala karta. Redwood Lane är ett avsides villaområde från mitten av förra seklet. En mäklare skulle beskriva kvarteret som ett trivsamt boende på bekvämt avstånd från stadskärnan, med naturen runt knuten.

Gissningsvis skulle annonsen utelämna att trädgårdarna gränsar till en urskog omgiven av fler skräckhistorier än de transsylvaniska bergen. Föreningen för försvunna campare har en egen arkivbyggnad för Wicked Wilds.

Eftersom Chevonne följer mina reaktioner famlar jag efter en livboj för att inte drunkna i det okända.

- Av någon anledning blev jag inte lugnare nu, Miss Hayes. Ge mig en ledtråd. Vilken genre rör vi oss i? Pratar vi Body Snatchers eller Men in Black?

Hon slänger en snabb blick åt Gigantors håll, men han verkar upptagen av att diskutera med trupperna.

- Glöm sci-fi, viskar hon knappt hörbart. Tänk Familjen Addams möter Teen Wolf. Vi är lokalproducerade missfoster.

En iskall rysning rusar hela vägen från nacken ned till fotsulorna. Herregud, vad har jag snubblat in i?

Samtidigt noterar en röst i min hjärna att utomjordingar, varulvar och Onkel Fester kan ställa sig i kö bakom hyresvärden. Ödesmötet om min uteblivna hyra närmar sig, och jag är lika barskrapad som vanligt. Att skaffa en kickass Fursona eller packa ihop och byta galax har aldrig känts så lockande som nu.