Blodmåne🇸🇪

29. Chevonne

Tisdag 6:e November

Naturligtvis är Will Marley en gentleman. Han betalar för min hamburgare, ordnar ketchup och extra servetter, och balanserar brickorna ut ur restaurangen som en mästarninja. Bortsett från ett par kråkor är uteserveringen öde. Parasollen över de fem plankborden är sorgligt malplacerade en råkall novembereftermiddag.

Vi slår oss ned mittemot varandra, med brickorna långsida mot långsida. Som en trind liten sfinx tar Daisy plats intill husse. Kanske söker hon skydd, eller så vill hon bevaka mig.

För att fjäska släpper jag en bit hamburgare på marken, och flyttar mig långt ut på vänsterkanten. Daisy är snabb som en skallerorm. I sann labradoranda slösar hon ingen tid på att tugga. Will smeker det guldgula huvudet som spanar lystet mot återstoden av min mat.

- Du hittade vägen till hennes hjärta, Prinsessan.

- På sig själv känner man andra, säger jag och tar halva hamburgaren i ett bett. Daisy och jag har mycket gemensamt.

Will skrattar tyst.

- Jag ser det. Vill du ha påfyllning?

Hamnskiftare föds hungriga, och en cheeseburgare är knappt aptitretare för mig. Men jag vill inte ruinera killen. Så jag gräver fram min söta människosida, och skakar på huvudet.

- Nah, en räcker. Tack, Will. Du är en raring.

- Inte svårt att vara rar mot dig.

För att inte säga något olämpligt tömmer jag halva Pepsiburken i ett drag. Fan, hur umgås man med vanliga människor? Med Liz och Mari brukar jag hålla låg profil. Jag tycker om tjejerna, men de skulle knappast uppskatta mina våldsammare sidor.

- Jag behöver öva på mina höftkast, säger jag när drickan är slut. Träning på fredag?

Genast fångar jag upp skiftet i Wills humör. Han sänker blicken till sina händer, knölar ihop hamburgerpapperet, och vecklar ut det igen.

- Jag är gärna din kastdocka, säger han till sist. Men jag har ett möte med min hyresvärd. Klockan fem, och det drar nog ut på tiden.

- Du ser inte precis överlycklig ut.

Det är en klar underdrift. Hans stressnivå sköt just genom parasollen, och vidare ut i asteroidbältet. Av någon anledning reagerar min varg med att gå in i fightmode. Tydligen inbillar hon sig att Will Marley tillhör mig, att det är mitt uppdrag att skydda honom.

Känslan är överväldigande. Jag har aldrig räddat någon förut, bortsett från mina trevande försök att täcka upp för Conor när vi var små. Annars har rollerna alltid varit omvända. Hela flocken gullar och klemar med Alfas tös.

Will slätar nogsamt ut omslagspapperet med handflatan.

- Det kan hända att han inte är på gott humör. Affärerna har inte direkt exploderat i det sista, och farfars mediciner har gått före hyran ett tag.

- Hur länge?

Han suckar tungt.

- Tre månader. Snart fyra.

Helvete, hans uppgivenhet kickstartar min beskyddarinstinkt. Jag andas långsamt in och ut, tills jag är säker på att rösten inte är ett dovt morrande. När min varg har rasat färdigt harklar jag mig.

- Aj då. Har du pratat med hyresvärden? Frågat om en avbetalningsplan?

- Det borde jag ha gjort. Jag vet inte om det hade förändrat något, men jag kunde ha försökt. Nu tror jag att det tåget har gått.