Blodmåne🇸🇪

6. Meera

Fredag 17:e Augusti

Klockan börjar närma sig midnatt. Jag kryper djupare ned i soffan, och drar Conors huvtröja om mig. Hans doft sitter i tyget, hans energi, hans värme. Tanken på att han super skallen av sig uppe vid Last Cliff oroar mig. Inte supandet, han kan ta hand om sig själv. Det är sällskapet jag är osäker på.

     Hank Jameson gör mig nervös. Bortsett från att han använder mig som ett slagträ för att jävlas med Conor, så är han ovanligt bra på att stänga mig ute. Men att blocka mig verkar ha blivit en trend.

     På soffbordet lyser jobbtelefonen upp. Med en suck och en klunk te trycker jag tummen mot displayen.

     - Hallå, säger jag med min kåthesaste röst. Jenna här. Sexigt att du vill komma tillsammans ikväll.

     Tystnaden i luren är inget ovanligt. Jag gräver fram mitt manus och hoppar till stycket där jag bjuder in utan att vara för påträngande. Fortfarande inget svar, men det är hans pengar. Vill han smygsexa, så inte mig emot.

     Jag lutar mig tillbaka och blåser lite på tekoppen. Precis när jag överväger att lägga på bryts tystnaden.

     - Hej, sötäpplet. 

     Jag sätter mig upp, och slopar min suggestiva ton.

     - Inte roligt, Callahan. Hur fick du mitt porrnummer?                  

     - Skiftarhörsel. Jag hörde dig och din livvakt på Club Bones. Snälla, bli inte arg. Jag vill fråga dig en sak. Något viktigt.

     Han låter bevekande, som om jag beter mig oresonligt. Jag drar ett djupt andetag.

     - Vad vill du?

     Jag hatar den bedjande tonen som smugit sig in i min röst. Mike Callahan låter mild, nästan tröstande.

     - Jag sa ju det. Jag har en fråga till dig. Du pratar, jag lyssnar. Vi hjälper varandra.

     - Jag får betalt för att läsa manus och prata snusk. Och min telefon laddar ur fort, lägger jag till, förhoppningsfullt.

     - Det är lugnt, jag kan vara hos dig om ett par minuter. Granlow Road, eller hur?

     Automatiskt går blicken till fönstret. Mörkret utanför är en ogenomtränglig vägg. Jag sitter på en upplyst scen, skyddad bara av glasrutan och en dörr.

     Conors ord om ensamvargar dånar i mitt huvud.

     Ingen flock inga regler, ingen heder.

     Mike Callahan är ingen stor kille, men han är en hamnskiftare. Vad vet jag, ytterdörren kanske är silkespapper för honom.

     Snabbt slår jag ned fingret mot skärmglaset. Efter knappt fem sekunder går signalen fram igen, ringtonen ekar i öronen. Samma nummer. Jag kastar telefonen ifrån mig och springer ut i hallen.

     Ytterdörren är låst. Räcker det? Jag lägger på säkerhetskedjan, telefonen fortsätter ringa. Jag rotar upp silvertejpen och klistrar för brevlådan.

     På någon nivå går det upp för mig att jag kanske överreagerar. I vanliga fall skulle jag känna av läget, glida med och spela kameleont. Men sju år som maskot i en värld av monster har skalat av några lager naivitet. Från ingenstans minns jag vad Conors styvfar sade, innan jag dök in i kaninhålet på allvar.

     Jäntan är ingen skiftare, och du drar in henne i något hon inte kan hantera. Har du tänkt igenom detta?

     Herregud, på den tiden tänkte ingen av oss. Och jag kan inte fortsätta såhär.

     I en dimma snubblar jag ut i köket och gräver fram en rulle snöre, tre tomma konservburkar och en förskärare. Tårarna droppar i ett spår efter mig när jag vänder tillbaka till hallen.

     Min egen mobil känns som en gammal vän. Med luren pressad mellan axeln och örat surrar jag snöret runt konservburkarna i en bisarr girlang. Det brukar funka som varningslarm i filmer. Som om jag skulle somna.

     Varför svarar inte Conor?

     Jag kryper ihop under hatthyllan med förskäraren i ena handen, och telefonen i andra. Jobbmobilen fortsätter ringa i soffan. Jag drar ned Conors jacka från kroken och draperar den runt mig, tills bara näsan och fingertopparna sticker fram. På något sätt känner jag mig tryggare nu, så jag lägger ned förskäraren och börjar skriva ett meddelande.

     Plötsligt inser jag att ringsignalen har tystnat. En iskall föraning griper tag i mig, och jag höjer blicken samtidigt som dörrhandtaget trycks ned. Konservburkarna skramlar till, telefonen glider ur handen.

     I halvmörkret famlar jag efter kniven, och biter ihop när eggen bränner till i handflatan. En het blodström flyter längs underarmen. Lukten är kväljande, men förhoppningsvis har jag inte skurit av någon sena.

     Dörrhandtaget rör sig upp och ned. Först långsamt och prövande, sedan ett kraftigt ryck. Jag kväver ett skrik när dörren hasar upp. Efter en decimeter tar säkerhetskedjan emot.

     En hand trevar i glipan, finner kedjan och rycker för att haka loss den. Lukten av alkohol letar sig in i hallen, det rasslar svagt när den tunna livlinan faller ned. Samtidigt tar paniken över och dränker allt annat.

    Med ett desperat vrål kastar jag mig fram och hugger mot skuggestalten i dörröppningen.