Blodmåne🇸🇪

36. Will

Natten mellan torsdag och fredag
8-9 November

Beorn MacKenzie får mig att likna en underutvecklad tonåring. Blytät muskelmassa och en benstomme av timmerstockar fyller ut korridoren där han lunkar framför mig. Det tjocka skägget borde gynna honom i en fight. Sannolikt absorberar hårmassan två tredjedelar av käftsmällarnas momentum.

     Han visar mig till en fönsterlös förrådscell, kallar det för omklädningsrum och lovar att hämta mig när det drar ihop sig.

     - Ber om ursäkt för missen i dörren, säger han vänligt. Vargar går visst över huvudet på mig nuförtiden. Tur att du hade en inbjudan att visa upp, kompis.

     Jag sänder en tyst tummen upp till slumpen, som fick mig att behålla den skrynkliga lappen från dojon. Gissningsvis är "Vargar" ett av de lokala gängen, men jag har gott om anledningar att hålla god min i ett par timmar. 10 000 anledningar, närmare bestämt.

     När dörrkillen försvinner sjunker jag ned på en flisig trälåda, och lutar ansiktet i händerna. Luften bidrar till känslan av uråldriga fånghålor, varje andetag dryper av fukt. En närmare inspektion av golvet avslöjar att porerna i betongen är nedsölade med rostbrun sörja.

Herregud, vad fan har jag ramlat in i? Jag är en hyfsad idrottsman, men last man standing i en ljusskygg källarlokal har väldigt lite med idrott att göra.

     Efter en obestämd tidsrymd dras jag ur funderingarna av röster i korridoren. Jag häver mig upp, och gläntar lite på dörren. Två män passerar utan att ta notis om mig – en långhårig, bredaxlad kille och en senig man, ungefär en handsbredd kortare. Brottstycken av samtalet svävar åt mitt håll, när den tunnare karln ruskar på huvudet.

     - Glöm det. Jag riskerar inte livet mot den galningen, inte för några pengar i världen. Dmitri var illa nog, och se hur fan det gick för honom.

     Den långhårige suckar. Även i dunklet är han egendomligt bekant. Jag gissar att tonfallet ska föreställa lugnande, men irritationen lyser igenom.

     - Kom igen, Fierro. Du är en fight ifrån chansen att slåss om 10 000. Släng inte bort ett guldläge för lite nerver.

     Den senige skrattar till.

     - Hur dum tror du att jag är? Du skiter i om vargen slår skallen av mig i finalen, bara jag räddar kvällen åt dig. Lös problemet själv, Hayes. Jag sticker nu. Adiós.

     Namnet slår ned som en blixt. Reflexmässigt backar jag bort från dörrglipan, samtidigt som Storebror vrider på nacken. Han andas in och ut, med huvudet lätt bakåtlutat. I ett vettlöst ögonblick inbillar jag mig att han kan lukta sig till min närvaro. Ett par sekunder dröjer han kvar, sedan följer han efter den senige mannen mot utgången.

     Jag lutar mig tungt mot väggen. Dörrkillen klargjorde att enda vägen in heter medlemskap, och det är knappast Riksidrottsförbundet som anordnar kvällens evenemang. Chevonnes bror vet jävligt väl att jag inte har här att göra. Om jag vill undvika cementskor i en gödselcistern är det säkrast att ligga lågt, tills det är min tur att gå upp i ringen.

     För att skingra tankarna värmer jag upp med okoncentrerad skuggboxning. Inga sandsäckar, ingen coach, inget hopprep. Alldeles för snart är Beorn MacKenzie tillbaka.

     - Showtime, kompis. Du har inte fått kalla fötter?

     Jag gräver fram jobbleendet, drar tröjan över huvudet och lyfter mina lindade knytnävar.

     - Nah. Vore synd om jag har klätt upp mig i onödan.

     Tillsammans går vi längs korridoren, i riktning mot en öppen hall. Jag har kolsyra i benen, ljudet av mina stumma fötter sugs upp av betongdammet. Tre ord pulserar i skallen, om och om igen.

     Dead Man Walking.

     I slutet av den smala gången ger han mig en dunk i ryggen, som sänder mig ett par meter framåt.

     - Scenen är din. Lycka till, nu. Matchen är inte över förrän den är över.

     En oväntad strålkastare spänner blicken i mig där jag står i dörröppningen. Som på en given signal vänder sig folkmassan om. Det riktade ljuset bländar mig, jag kan inte urskilja mer än konturerna av killen som väntar i ringen. Trögt rör jag mig genom publiken, ensam i ett hav av tystnad.

     Det dröjer inte förrän spridda röster lösgör sig ur hopen. I takt med mina steg tilltar mumlandet, tills ett olycksbådande muller fyller lokalen. Somliga skakar på huvudet, andra protesterar öppet. Varenda jävel är stadigare än jag, med muskler utanpå musklerna.

     Nedanför ringrepen vandrar strålkastaren äntligen söderut från mina ögon. Kvällens första chock drabbar mig, när Storebror Hayes framträder på den upphöjda plattformen. Överkroppen är bar, de lindade nävarna är lyfta i en frusen gard. Tvivlet i hans ansikte vore en förolämpning, om jag inte visste att han har rätt. Förhoppningsvis täcker min livförsäkring farfars mediciner ett par månader framåt.

Jag kommer att dö ikväll.