Blodmåne🇸🇪

7. Conor

Lördag 18:e Augusti

Kroppen svarar dåligt efter sista halvlitern sprit, men jag lyckas smyga upp ytterdörren någorlunda ljudlöst. Någonting rasslar innan säkerhetskedjan tar emot. Jag sticker in armen och hakar av den, med en mental anteckning om att korta av kättingen.

Halvvägs över tröskeln hejdar jag mig. Kanske är det varginstinkten som får mig att sätta upp armen framför ansiktet. Sekunden efteråt ekar ett vansinnesvrål i hallen, och tre decimeter kallt stål slitsar upp min handled. Ännu ett hugg, kniven stryker förbi och fastnar för ett ögonblick i min tröja. Med all kraft tacklar jag dörrskivan emot något mjukt. En liten figur stapplar baklänges, in i väggen.

Herrejävlagud, det här är inte sant.

Jag sparkar igen dörren och sträcker ut handen, men min punkarälva sveper med förskäraren i ansiktshöjd. Eggen efterlämnar en reva från hakan upp till mitt öra. Jag lyckas få tag i en vevande handled, och plockar av henne vapnet. Det jävla knivbladet är längre än hennes underarm.

Uppenbarligen befinner hon sig någonstans långt borta, för hon fortsätter slåss och vråla som om jag vore ett monster. Med ett grepp om överarmarna ruskar jag om henne, tills de bara fötterna lättar från golvet.

- För helvete, Meera!

Ljudet av hennes tänder som slår ihop följs av sparkar mot mina smalben. När hon klöser mig i ögonen gör jag det enda jag kommer på, och ger henne en örfil tvärs över ansiktet. Meera blir stilla, som om hon fått en blixt i skallen.

- Conor? hackar hon fram. Är det du? Säg att det är du, vargen.

- Vem annars? Vad fan är det som händer?

Mörkret visar bara konturer, men blodstanken skrämmer mig. Prövande lättar jag greppet om henne. Min lilla människa börjar snyfta, och sjunker ihop i en hög mot badrumsdörren. Jag famlar längs väggen, tills jag hittar strömbrytaren.

Meeras haka och hela framsidan av tröjan är täckta av rött, vilket nästan ger mig hjärtstopp. Sedan inser jag att hon blöder näsblod. Antagligen blockade hon dörren med ansiktet.

Hallgolvet och tapeterna blomstrar i rosiga batikmönster. Ett snöre med konservburkar ligger intill förskäraren på dörrmattan. Den patetiska serietidningsfällan dunkar in hennes desperation i mitt hjärta.

Hon sträcker sig mot mig, men jag går ned på knä och trycker tillbaka henne mot väggen.

- Håll avstånd, tills jag har situationen klar för mig. Mer tur än skicklighet att jag fortfarande andas, så börja prata.

- Får jag hjälpa dig först? säger hon med liten röst. Du är skadad.

Jag slänger en blick på min handled, där ett jack pumpar ut blod över golvet. Det borde inte vara ett problem, hamnskiftare läker ihop snabbt. Att jag slog Meera är tusen gånger värre. Jag har aldrig höjt handen mot henne förut; satan, jag har knappt ens höjt rösten. Å andra sidan är det första gången hon försöker mörda mig.

- Skitsamma, säger jag strävt. Jag överlever. Vad har du att säga?

Näsblodet bubblar ur munnen när hon drar efter andan.

- En av telefonkunderna vägrade ta ett nej. Han slutade aldrig ringa. Jag trodde att det var han som bröt sig in.

Tanken på en ansiktslös karl som jävlas med min punkarälva får raseriet att flamma upp med vulkanstyrka.

- Hotade han dig?

- Inte direkt, mumlar hon. Men han vet vem jag är. Han tänkte komma förbi.

Jag lyckas hålla käft om förhoppningarna som vaknar. Snälla, låt svinet dyka upp här med kuken i näven. I en ansträngning får jag rösten under kontroll.