Blodmåne🇸🇪

15. Conor

Onsdag 22:a Augusti

Blixtarna förvandlar natthimlen till dag, regnet vräker ned. Åskan måste vara rakt över mitt huvud. Jag snubblar fram genom lerpölarna, ramlar och kommer upp igen. Spriten rusar genom mig, men inte ens en liter av Wolf's Cross smutsigaste hembränt jagar bort minnesbilderna.

Meeras leende. Meeras tårar. Meera i mina armar. Vi är lika, samma. Min punkarälva.

Vad fan har jag gjort?

Jag tänker inte på vart jag styr stegen, ändå är jag inte förvånad när jag vacklar in på Hank Jamesons uppfart.

Jag tar stöd mot bilarna som står parkerade huller om buller, som om någon kastat ut dem. Framme vid dörren bultar jag på, och lutar mig mot den vittrade tegelväggen för att inte sjunka ihop.

Klockan måste vara närmare midnatt. Logiken säger att verkstaden är öde såhär dags. Jag sparkar till dörren, igen och igen. Slutligen belönas jag av ljud och rörelse inifrån. Efter någon minut öppnar Hank. Hans vita linne är täckt av oljefläckar, och ur jeansfickan sticker en solkig trasa upp.

Han ser på mig under tystnad. Inget flin, inga spydiga kommentarer. Jag säger ingenting, orden finns inte.

Så tar han ett steg åt sidan. I verkstaden är det halvmörkt, bara en naken glödlampa lyser på vraket av en gammal pickup. Jag rasar förbi honom över tröskeln och blir stående med armarna utefter sidorna. Regnvattnet rinner ur mina kläder, håret klistrar sig längs axlar och rygg.

Regeln klickar i dörren. Jag sluter ögonen när hettan från hans kropp slår emot mig. Fortfarande tiger han. Min bröstkorg häver sig tungt, pulsen skenar. Spriten får världen att virvla.

- Du vinner, säger jag hest. Jag är här. Jag ber om en andra chans. Räcker det, eller måste jag tigga?

Han tar mig om hakan och drar tummen längs min överläpp.

- Spara det tills du har huvudet på plats. Kom, vi går upp.

I trappan snubblar jag, men lyckas få tag i ledstången. Hank skjuter upp en av dörrarna på avsatsen. En resårbotten, en flätad stol och det jävligaste råttbo till soffa jag sett.

Jag sjunker ned i soffan och lutar ansiktet i händerna. Hank försvinner iväg, men dyker upp med en plastshaker i näven. Jag ser uttryckslöst på honom. Han tar en klunk innan han håller fram shakern mot mig.

- Inga konstigheter, Hayes. Bara vatten.

Jag tömmer innehållet i två drag. Med handen om min arm hjälper han mig på fötter, bort till sängen. Rummet vrider sig, och jag stönar dämpat.

Jameson slänger en filt över mig. Sedan domnar jag bort.

⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯⎯

Gryningsljuset silar in genom fönstret, rakt i mitt ansikte. Jag klipper med ögonen, och far med blicken över rummet. Minnet är otydligt efter två dygns alkoholterapi, men somligt är klart som glas. Lite för klart. Biten där jag nästan slog in Jamesons dörr kunde gärna ha drunknat i spritdimmorna.

Sängen har ett antal mil bakom sig. Mittdelen påminner om en hängmatta, och lakanet tål inte en närmare granskning. Skitsamma, det gör knappast jag heller. Med viss möda häver jag mig upp, och går nedför trappan. Huvudet värker som fan, varje steg är en slägga i pannan.

Nere i verkstaden står Hank lutad över en verktygsbänk. Han skriver något på ett papper, siffror i svajiga kolumner. Fingrarna lämnar avtryck över raderna. Sover han aldrig?

När jag når foten av trappan lyfter han blicken och lägger ned pennan.

- Se vad katten har släpat in. Du har en kärra brännbart som väntar på dig bakom förrådet. Är du i form för tippen tur och retur?

Jag skakar håret ur ögonen, och ångrar mig genast. Fan, skallen sprängs snart.

- Betyder det att jag fortfarande arbetar här?

- Varför inte? Jag ser ingen orsak att sparka dig för att du är törstig emellanåt.

- Visst. Den versionen kan jag leva med.

Jameson mönstrar mig uppifrån och ned.

- Korten på bordet, alltså. Att leka gentleman är inte min spelplan, och du verkar ha sovit av dig den värsta fyllan nu. Wolf's Cross är inte större än att jag har en bra aning om varför du hittade hit. Har eftertanken hunnit ikapp dig, eller vill du knulla ihjäl lite tid?

Jag står orörlig, med blicken i väggen. Helvete, det här borde inte vara ett val. Hank Jameson har jävlats med mig sedan jag klev av bussen i Wolf's Cross första gången. Han är motsatsen till min lilla punkarälva, han är allt jag inte behöver.

Men vad fan inbillar jag mig? Allting jag har levt för ligger i spillror omkring mina fötter. Och Meera är inte min längre.

Jameson nickar åt pappersbunten på verktygsbänken.

- Kontorsgörat borde inte ta mig mer än tio minuter. Tvätta av dig ångesten så länge, du har duschen där uppe.

Varningsklockorna ljuder allt högre. Oavsett hur jag väljer kommer något att gå förlorat. Kan jag göra det här, utan att tappa för mycket av mig själv?

Slutligen tar kroppen beslutet åt mig. Fötterna mot golvet, handen om trappräcket. Rätt eller fel saknar betydelse. Jag kan inte backa nu.

Jag måste veta.