Blodmåne🇸🇪

Epilog

(Varnar för obehagliga scener.)

Fyra år senare

Ayden

Jag borde skura under pissoaren.

Tanken far genom mitt huvud när järvskiftaren pressar min kind mot golvet. Ingrodd smuts, piss och röda stänk målar fattigmansmosaik över kakelplattorna. Det är tydligt att träffsäkerheten inte ökar i takt med promillehalten.

Spegelglaset som klär väggarna förstärker distansen mellan min kropp och verkligheten. I olika vinklar följer jag livesändningen av veckans favorit i repris, Ayden Smith utsträckt på ett nersölat toalettgolv.

Min nyöppnade lortbar har blivit tillhåll för skuggvärldens skräckfigurer, och jag är längst ned i näringskedjan. Halvblod, hybrid, allmän spottkopp. Öknamnen regnar, jag bär dem med glädje. Här är jag fri.

Ljudet av glas som krossas mot dörren påminner om att världen utanför snurrar vidare. Jag andas djupt, och tvingar motståndet ur musklerna när järven bryter upp mina armar på ryggen. Sloane är massiv, och jag har aldrig varit storväxt. Han kommer att ta vad han vill ha. Frågan är hur hänsynslös han tänker vara under tiden.

Inte för att våldet spelar någon större roll. Smärta och förnedring skrämmer inte mig, vi lade bort titlarna för länge sedan. Jag är bra på att blunda och falla baklänges in i skymningslandet. Men jag har en natt bakom bardisken att ta mig igenom, och affärerna går bättre om jag är söt att se på.

Sloane rycker ned mina jeans, det bränner till när linningen skär ett jack över höften. Luften är råkall mot min bara hud. Med en tung duns sätter han sig över mina lår, och gräver fram sin kuk. Saggdroppar sipprar redan nedför det ådriga skaftet.

- Du vill ha mig, säger han skrovligt. Säg det, slyna. Säg att du vill ha mig.

Jag sluter ögonen.

Han märker inte att jag checkar ut, han är fullt upptagen med att spotta i näven och kleta saliv över sitt kön. Den fräna lukten av hans upphetsning hänger som ett moln i luften.

Dörrhandtagets gnisslande drar mig tillbaka till nuet. Jag tvingar mig att se upp, att läsa av omgivningen. Mannen som kliver över tröskeln upptar hela dörröppningen. En varg, om jag inte tar fel. Mörkt hår faller i orediga slingor ned till mitten på ryggen, ton i ton med t-shirten.

Vargen har uppenbarligen tankarna på annat håll. Han ser oberörd ut, på gränsen till uttråkad, vilket säger en hel del. Min helvetesbar är många saker, men knappast händelselös. Sloane runkar ogenerat vidare, där han sitter med sin fuktiga pung mot min korsrygg.

- Pissa fort, brummar han över axeln. Och stäng dörren efter dig. Kuken gillar inte publik.

Vargen stelnar med handen om handtaget. Så hittar han min blick i spegeln. Jag vill se bort, men mörka rovdjursögon håller mig kvar.

- Är du ok?

Den vardagliga frasen är så jävla malplacerad, ändå letar sig orden in under mitt pansar. Jag minns inte när någon ställde den frågan sist.

Sloane skrattar så att ölmagen guppar.

- Jag är snäll mot grabben, Hayes. Han är ingen novis, och han är med på noterna. Stick, nu. Vänta på din tur, som alla andra.

- Käften, klipper vargen av. Jag behöver ett svar, lillkillen, tillägger han när jag fortsätter tiga. Är du ok?

En svindlande önskesekund inbillar jag mig att han faktiskt bryr sig, att glimten av omsorg är äkta. För att fly undan illusionen lutar jag pannan mot det kyliga golvet. Andedräkten fuktar plattorna någon millimeter från mina läppar.