One last love

{Kapitel 9}

HARPERS PERSPEKTIV
Nästa morgon...

Jag slår försiktigt upp ögonen och känner en kropp ligga tätt intill min. Jag tittar försiktigt åt sidan och ser en stor tatuerad arm. Jag vet fortfarande inte vad den mystiska killen heter, men han är jävligt sexig. Det måste jag medge.

Jag vänder mig försiktigt i hans grepp och studerar hans ansikte. Han är verkligen skitsexig. Jag tar försiktigt tag om hans haka och drar försiktigt med fingrarna längst hans käke när han plötsligt börjar le.

"Godmorgon." säger han med en helt sjuk morgonröst. Jag dör nästan här och nu.

"Godmorgon." svarar jag och han öppnar försiktigt ögonen. Vi båda är förmodligen väldigt trötta eftersom att det inte blev så speciellt mycket med sömn inatt.

Plötsligt komme jag ihåg mina vänner. Shit.

Jag ställer mig snabbt upp och börjar leta efter mina kläder och underkläder.

"Kom tillbaka hit." säger han och pustar ut dramatiskt. Jag skrattar till och börjar dra på mig mina kläder.

"Jag måste tyvärr gå nu, jag har helt glömt bort mina vänner. De kommer bli sjukt arga om jag inte åker tillbaka." förklarar jag för honom och han nickar till.

Han suckar dramatiskt och stänger ögonen igen. Jag skrattar till och springer mot sängen innan jag hoppar ner i den och ger honom en kyss. Han öppnar plötsligt ögonen igen och greppar försiktigt mitt ansikte medans vi kysser varandra.

"Okej, nu måste jag verkligen gå!" säger jag ivrigt och springer mot dörren. Vi ropar hejdå på vägen och jag lämnar hans sjukt imponerande hem. Han måste ju vara jätterik.

Inte för att det spelar någon roll med tanke på att mina föräldrar också är det, men ändå.

Jag åker hemåt och när jag kommer hem så stoppar jag in mobilen i laddaren. När den väl har startat så ser jag att jag har hur många som helst missade samtal.

Jag ringer till Nellie och hon svarar efter bara några signaler. Jag förklarar hela händelsen och hon tycker bara det är kul. När vi har lagt på igen märker jag att även pappa har ringt, så jag ringer tillbaka och även han svarar efter några signaler.

"Herregud, vet du hur orolig jag har varit? Jag trodde du hade dött eller nått." säger han irriterat så fort han svarar.

"Men pappa, lugna ner dig nu, jag lever. Vad var det du ville?" frågar jag istället och himlar med ögonen för mig själv.

"Jag vet att tanken var att du skulle komma hem nästa helg men jag behöver dig hemma redan imorgon. Vi har ett uppdrag och du behövs där." säger han och suckar för sig själv och jag vet att det är för att han hatar att fråga mig om uppdrag.

"Okej, jag kommer så fort som möjligt men nu måste jag gå pappa." svarar jag och vi säger hejdå.

Pappa hatar egentligen att fråga mig om jag vill följa med på uppdrag. Jag tror det är för att han ångrar att han tvingade med min mamma på massa uppdrag som ibland slutade med att han nästan förlorade henne.

Så om han ber mig komma så måste det vara nått seriöst. Dessutom vill jag inte ha något med det livet att göra. Jag hatar det, vilket han också vet.

Jag börjar tänka på killen jag spenderade natten med. Jag vet inte ens vad han heter.