One last love

{Kapitel 46}

BLAZES PERSPEKTIV

Precis innan våra läppar möts så hörs ett högt ljud. Ett skrik. Ett barnskrik. Harper drar snabbt ifrån och tittar skrämt på mig med uppspärrade ögon.

"Vad var det?" frågar jag henne förvirrat och hon reser sig snabbt upp och blir nervös innan hon börjar gå mot hennes vardagsrum när skriken fortsätter. Hon svarar inte mig, så jag följer efter henne.

Plötsligt lägger jag märke till massa barnkläder och barn saker i hennes lägenhet och blir bara mer och mer förvirrad. När vi tillslut kommer till hennes vardagsrum så ser jag en bebis ligga i en bädd på soffan. Utan att titta på mig så plockar hon snabbt upp henne och försöker tysta henne lite försiktigt. Jag står och bara tittar förvirrat på henne.

När bebisen har tystnat så tittar hon upp mot mig och ler lite oroligt.

"Eh, detta är Esther." säger hon tyst och tittar ner på barnet igen med ett varmt leende på läpparna. Jag blir lite chockad, jag vet inte vad jag ska säga helt ärligt.

"Är hon din?" är det ända jag kan viska fram efter några tysta sekunder. Har hon träffat någon annan? Jag känner oron sprida sig i kroppen och hon tittar upp mot mig igen.

"Hon är vår." jag känner hur hjärtat stannar till i min bröstkorg. Va?

"Ungefär två veckor efter att jag lämnade dig så fick jag reda på att jag var gravid, och jag har inte varit med någon annan än dig sen dess." säger hon lite oroligt och väntar på min reaktion. Helt ärligt så vill jag bli arg, jag vill skrika på henne för att hon har hållt en sån stor sak en hemligt.

Jag tittar ner på den lilla flickan och känner hur hjärtat börjar slå hårade.

"Jag har alltid tyckt att hon har dina ögon, hon är en kopia av dig." säger Harper mjukt och jag nickar till.

"Får jag hålla henne?" frågar jag försiktigt och Harper nickar glatt till svars innan hon ger mig Esther. Jag känner en varm tår rinna ner för ansiktet när jag tittar ner på våran vackra dotter.

"Hon är helt perfekt." säger jag lyckligt och Harper nickar till och jag kan se att även hon har börjat gråta.

Harper matar henne och en stund senare så har hon somnat igen. Vi lägger in henne i hennes rum och lämnar dörren lite öppen för att höra om hon vaknar så vi kan sätta oss ner och prata.

"Jag hörde min pappa prata idag om vad han gjorde mot dig, och att han tvingade dig säga de där grejerna till mig. Så jag vill veta nu, ärligt, menade du det eller inte?" frågar jag henne allvarligt och hon suckar till.

"Blaze, klart att jag inte menade det. Men jag ville verkligen inte att han skulle döda dig. Det var extremt jävla jobbigt. Jag älskar verkligen dig, jag gör det. Mer än något annat." svarar hon och nu kan jag inte hålla mig längre. Jag tar några snabba steg mot henne och låter äntligen våra läppar mötas.

Gud vad jag har saknat detta, jag kan aldrig få nog. Och det märks att hon inte kan det heller.

"Vi måste göra en plan."

Några dagar senare...

Jag kliver in i min pappas kontor och möts av hans förvirrade blick. Jag hälsar kort på honom innan jag slår mig ner i en av hans skinn fåtöljer som står i hörnet av rummet. Han har inte en aning om vad som komma skall. Mohahahah.

"Jag har tänkt en del på sistone, och jag har bestämt mig för att jag vill ta över istället för Zion så fort som möjligt. Det är dags att jag börjar ta detta på allvar." han höjer förvånat ögonbrynen åt mina ord, men det ändras snabbt till ett roat ansiktsuttryck.

Han ställer sig med ett stort flin upp ur sin kontorsstol innan kan kommer bort mot mig och drar in mig i en snabb kram. Obekvämt. Så obekvämt. Usch.

"Vad bra att du har insett din rätta plats, min son." ursäkta dig gubbjävel men min rätta plats är mellan våra fienders be- uhm.

"Ja, när är mitt nästa uppdrag?" frågar jag honom och försöker att inte tänka på det jag egentligen vill tänka på.

"Ikväll." han ställer sig upp och går mot sitt skrivbord igen innan han drar fram några papper och fortsätter. "Damien Ivanov, våra allierade från en av de ryska maffiorna. Du ska möta upp honom och börja diskutera vad som ska göras med Carter cartellen och hur." fortsätter min pappa. Wow. Spännande. Synd att jag redan har planer för dem.

Jag nickar kort åt min pappa innan jag försvinner ut genom dörren och börjar köra mot min lägenhet för att byta om.