One last love

{Kapitel 22}

HARPERS PERSPEKTIV
Tidigare samma dag...

Jag sitter och skrollar lite på mobilen när jag plötsligt hör hur det är någon som knackar på min dörr. Vem vill mig nått nu?

Jag ställer mig upp och går mot dörren och knackningarna blir bara mer aggressiva. Ja, ja jag kommer, herregud.

Jag öppnar dörren och blir chockad när jag ser min lillebror i dörröppningen. Han ser jävligt orolig ut, nästan lite rädd.

"Hej..? Jag visste inte att du skulle komma idag. Hur visste du att jag var hemma?" frågar jag honom förvirrat och drar in honom i en snabb kram innan jag släpper in honom i min lägenhet.

"Vi har ett problem." är det ända han svarar och jag kan se hur han sväljer hårt av nervositet.

"Vad för problem?" frågar jag och tar fram en läsk till honom från mitt kylskåp. Körde han hela vägen hit för att berätta för mig om ett problem? Han kunde bara ha ringt.

"Du har hört talas om Apollo King va?" frågar han plötsligt och jag stannar upp mitt i min rörelse. Fan ta mig om han vet något om Blaze.

"Ja, jag har hört om honom innan. Hurså?" svarar jag och vänder mig mot honom och försöker låtsas som ingenting. Han tittar snabbt ner i marken, som om jag skulle skjuta honom för det han kommer säga här näst.

"Okej, jag ska bara gå rakt på sak." börjar han och tittar upp mot mig igen. Jag nickar långsamt och det blir några tysta sekunder innan han fortsätter.

"Det ryktas om att det inte är långt kvar tills hans son ska ta över och pappa vill att vi ska döda honom, eller rättare sagt, han vill att du ska döda honom." fortsätter han och jag fryser till och vet inte vad jag ska säga.

Jag kan inte ifrågasätta eftersom att jag aldrig har ifrågasatt det här innan, mina ända krav var att jag inte skulle ta över efter min pappa, men jag måste fortfarande lyda honom. Men jag kan inte.

"Okej, när, hur och vem?" frågar jag istället för att det inte ska låta misstänksamt.

"Pappa kommer berätta för dig när och hur det kommer gå till, inte ens jag har fått veta det än. Men grabben du ska döda heter Zion och han är bara 17, men han är tydligen jävligt skicklig vad jag har uppfattat det som." jag nickar till men vågar inte säga något mer om det. Jag och Adrian pratar en stund till innan han åker igen, tydligen så är både han, Sebastian och Ally här för att hälsa på mig, men Sebastian och Ally skulle tydligen komma imorgon eftersom att de var på någon romantisk dejt eller nått sånt.

Jag märker redan att klockan har hunnit bli rätt mycket. Jag sätter mig i min säng och börjar tänka på allt som jag och Adrian pratade om. Pappa vill alltså att jag ska döda Blazes lillebror. Jag kommer aldrig kunna klara av det. Blaze skulle hata mig efteråt.

Jag kan inte göra så mot Blaze, han har redan förlorat sin mamma på grund av den här livsstilen. Han skulle inte klara av att förlora sin bror också. Jag känner tårarna trycka bakom ögonlocken, jag låser snabbt upp min mobil och skriver ett snabbt sms till Blaze.

'Är du hemma?' skriver jag till honom, men han kanske sover eftersom att det är sent på natten.

'Ja, hurså?' svarar han nästan direkt och jag känner hur tårarna börjar rinna ner för kinderna samtidigt som jag försöker svara med skakiga händer.

'Kan jag snälla få komma till dig? Eller du till mig?' skriver jag till honom. Jag måste få träffa honom. Jag måste ta vara på tiden nu, för sen kommer han hata mig. Han kommer aldrig klara av att se mig i ögonen igen. Men jag kan inte gå emot min pappas order.

'Jag är där om 15.' svarar han och jag börjar gråta jättemycket. Jag kan verkligen inte stoppa det. Det går inte. Jag sitter på min sängkant i, vad som känns som en evighet när jag hör någon knacka på min dörr igen.

Jag går snabbt och öppnar samtidigt som jag torkar bort tårarna och hoppas att han inte ska märka, vilket han förmodligen kommer göra.

Han ser det direkt. Han ger mig en förvirrad blick och drar snabbt in mig i en varm kram utan att säga nått.

"Vad har hänt?" frågar han mig och jag skakar på huvudet medans jag tar några sekunder på mig för att samla styrka till att svarar

"Jag vill inte prata om det, snälla. Kan du snälla... bara vara här." viskar jag tyst i hans varma famn och jag känner hur tårarna bara öser ner igen. Jag fattar inte vad det är som händer. Jag har gjort det här förut, men ångesten har aldrig ätit upp mig på samma sätt.

Han nickar bara till svars och vi går in på mitt rum och lägger oss i sängen. Han håller mig tätt intill honom och kramar mig medans jag gråter så tyst jag bara kan i hans famn, medveten om att detta kommer vara en av de sista gångerna jag kommer vara i den.

Han lämnar massor med försiktiga pussar på min panna och jag bara känner hur jag börjar somna, helt utmattad av hur mycket jag har gråtit.