One last love

{Kapitel 32}

HARPERS PERSPEKTIV

Zion vänder sig bort från mig och börjar tänka innan han vänder sig mot mig igen och lutar sig fram mot mig. Jag kan tydligt se i hans ögon att han hatar detta.

"Jag hoppas du pussade mamsen och papsen hejdå innan du kom hit, för du kommer inte komma härifrån levande." viskar han mot mig, men så de andra hör det också. Det är vad han tror ja.

Jag flinar mot honom innan jag snabbt spottar ut blodet som har samlats i min mun, rakt i ansiktet på honom. Han stänger ögonen och ställer sig upp igen och torkar bort en del.

Blaze tittar förvirrat på mig. Som om han inte alls känner igen mig. Plötsligt hör jag hur min mobil ringer. Zion sträcker sig bakom mig och drar ut min mobil ur min stängda ficka.

"Nämen, precis i tid." säger han när han ser vem det är som ringer och visar skärmen mot mig. Det är pappa som ringer. Han svarar och sätter på högtalaren.

"Jag tror jag har nånting som tillhör dig, Carter." säger Zion kallt och flinar mot mig, och jag flinar tillbaka. Jag kan höra skratt från andra sidan luren och alla tittar förvirrat på varandra.

"Där tror jag att du har fel. Du har inte henne, hon har dig." säger min pappa när han har skrattat färdigt och det är då de alla inser. Jag suckar högt och knäcker lätt nacken åt båda sidorna.

"Äntligen." säger jag innan jag snabbt ställer mig upp på tårna, trots smärtan i mitt lår av kniven som sitter där och hoppar bakåt med kraft så att trästolen jag sitter på går sönder.

Jag drar snabbt upp benen mot ansiktet innan jag drar ut fickkniven ur mitt lår och stönar till av smärta innan jag spottar ut den jämte mig och tar upp den med händerna.

Med en snabb rörelse skär jag bort repen runt mina händer och ben innan jag hoppar upp och ställer mig framför dem. Allt gick så fort att de knappt hann reagera. De bara står stumt och tittar på mig.

"Vadå? Fick inte ni lära er någonting?" frågar jag med ett flin och ser direkt hur Zion snabbt slänger sig mot mig. Han börjar slåss mot mig men jag blockerar hans slag och sparkar och på några sekunder så är han nere på marken.

Jag sitter över honom och ser i ögonvrån hur Blaze, Kiara, Raven och Tristan börjar närma sig oss. Jag drar snabbt fram fickkniven och lägger den hårt mot Zions hals.

"Backa." säger jag till dem och de alla tar några steg bakåt. Blaze tittar skrämt på mig, vilket inte förvånar mig. Hans bror är allt han har kvar, och jag är en rörelse ifrån att döda honom.

Jag suckar djupt och tittar ner på Zion. Jag kan se hans tårar bilda sig i ögonen. Han vill inte heller det här, han vill inte leva detta livet men han blir tvungen att ta rollen. Han är inte ens arton år gammal.

Jag tittar tillbaka mot Blaze som står bara några meter bort ifrån mig och tittar på mig. Nu fattar han vad mitt uppdrag var. Jag vänder mig ner mot Zion igen innan jag lutar mig fram mot honom så långt jag bara kan.

"Ta dig bort härifrån, dra dig ur medans du fortfarande kan. Jag hade kunnat döda dig här och nu, men jag kan se på dig att detta inte är hur du vill leva ditt liv, jag är ledsen." viskar jag tyst till honom så att bara han hör och han börjar ivrigt nicka mot mig med tårarna rinnandes ner för kinderna. Jag lyfter upp huvudet igen och ger honom en ledsen blick.

Jag tar snabbt tag i pistolen som sitter i hans byxkant och släpper kniven jag har mot hans hals innan jag riktar pistolen mot kanten av min egen mage där jag vet att jag inte kommer få för allvarliga skador och avfyrar ett skott, och snabbt efter det ett till i min axel.

Jag ser hur Blaze och Kiara snabbt börjar röra sig mot mig för att hjälpa mig. Men jag sträcker upp handen mot dem för att visa stopp.

Jag ställer mig snabbt upp och slänger ner pistolen jämte Zion innan jag ger dem alla en kall blick. Jag börjar känna mig lite yr, men försöker att inte visa det.

"Du ville veta, och nu vet du. Men gissa vad, för första gången i mitt liv kunde jag inte avsluta det jag påbörjat." säger jag kallt till Blaze och innan jag hinner få svar från honom eller se hans reaktion så tar jag snabbt mina grejer, vänder mig om och börjar halta så snabbt jag bara kan ut ur rummet.

Jag ringer snabbt min bror som står parkerad någon minut härifrån och stönar till av smärta när jag springer ut ur lokalen.

"Klarade du det?" frågar han mig och jag stönar till av smärta igen.

"Nej, det var för många. Jag är skjuten, skynda dig." svarar jag och Adrian är snabbt på plats och plockar upp mig.

Helvete.