One last love

{Kapitel 40}

BLAZES PERSPEKTIV

Det är kväll och jag har försökt få tag på Harper hela dagen, men hon har inte svarat. Jag är lite orolig över att jag skrämde iväg henne igår genom att säga att jag älskar henne.

Jag har spenderat hela dagen med att jobba och jag har även tränat en del nu på eftermiddagen. Jag ska precis hoppa in i duschen när jag hör min mobil plinga till och jag ser att Harper har smsat.

'Hej, förlåt att jag inte svarade tidigare. Var lite upptagen. Kan du komma till mig?'

Står det i smst och jag svarar snabbt att jag kommer om en stund. Jag hoppar in i duschen och när jag väl är klar så slänger jag på mig kläder och lämnar min lägenhet.

När jag väl är framme vid Harpers lägenhet så knackar jag på och det tar inte många sekunder innan hon öppnar. Jag lutar mig ner för att kyssa henne men hon drar ifrån. Jag tittar förvirrat på henne men hon tittar bara bort och ställer sig åt sidan för att släppa in mig.

Jag kliver in i hennes lägenhet och hon går framför mig, utan att säga ett ända ord, till köket.

"Har det hänt nått?" frågar jag henne när hon lutar sig tillbaka mot sin köksbänk samtidigt som jag sätter mig ner på en av hennes barstolar.

Hon korsar benen och tittar ner på hennes fötter innan hon suckar till.

"Det var aldrig meningen att det skulle gå såhär långt, förlåt." säger hon med en ledsen röst och jag tittar förvirrat på henne.

"Vad menar du?" jag visste att jag inte skulle sagt det igår. Men hon sa ju det tillbaka?

"Hur kan du inte ha fattat? Tror du påriktigt att jag älskar dig, eller någonsin kommer kunna älska dig? Vi är fiender, vi kommer alltid vara fiender." säger hon och tittar irriterat upp mot mig. Jag skakar på huvudet för mig själv.

"Vad är det du försöker säga?" jag blir bara mer och mer förvirrad för varje sekund som går.

"Fattar du inte att detta var hela planen från första början? Tror du att vi träffades av en slump? Jag visste exakt vem du var. Hur kunde du inte fatta att jag bara använde dig för att komma närmare din pappa?" jag känner hur allt runt om kring mig bara stannar till. Hon kan inte vara seriös.

"Du var mitt uppdrag. Men du är helt värdelös." säger hon kallt till mig och jag skakar på huvudet igen.

"Du menar inte det." försöker jag intala mig själv och hon bara fnyser till.

"Detta är det första jag säger till dig som jag faktiskt menar. Du kan inte älska mig. Jag älskar inte dig, jag kommer aldrig kunna älska dig. Detta är patetiskt, vad trodde du? Att vi skulle bli kära och leva lyckliga resten av våra dagar?" spottar hon fram och jag ställer mig snabbt upp från barstolen.

"Fyfan för dig, fy fan. Jag trodde att jag kunde lita på dig. Jag visste att detta var ett misstag från första början." säger jag argt till henne och hon suckar till.

"Jag vill att du går. Jag vill att du raderar mitt nummer och aldrig hör av dig igen. Jag vill aldrig se dig igen, och denna gången på riktigt." säger hon och jag fnyser till.

"Du behöver inte ens be mig." svarar jag och vänder mig om. Jag går ut till hennes hall. Drar på mig skorna och lämnar hennes lägenhet snabbt.

Jag känner hur tårarna trycker bakom ögonen. Jag visste att detta skulle hända. Någonstans inom mig kände jag på mig att det var för bra för att vara sant.

Jag kommer aldrig kunna se på henne på samma sätt igen, aldrig. Men jag kan samtidigt inte få bort känslan av att hon ljuger.